Ja, vad gör jag egentligen? Den frågan har jag fått ett par gånger. Vad gör jag när jag inte gungar i hängmattan eller fotar sengångare? Det ska jag tala om. Jag möter människor! Om det så är ett barn på Casa Abierta, den lille pojken som vill bli snurrad i luften eller flickan som bara äter upp sin lunch om jag matar henne och gör djurläten samtidigt, eller om det är den äldre damen på datorkursen som lär sig skillnaden på höger- och vänsterklick. Jag får höra mina värdföräldrar berätta sin underbara kärlekshistoria och jag får träffa den 21-åriga kvinnan som ensam uppfostrar två barn. Så många människor, så många verkligheter.
I alla dessa möten har jag fått ikläda mig många olika roller. Gäst, elev, lärare, förebild, skyddsling, tolk, dotter, syster, vän… Listan blir lång. En av utmaningarna i detta är att förbli mig själv trots alla roller och språket som fortfarande hindrar mig från att uttrycka mig fritt. Att förbli mig själv, men också låta mig förändras av nya upplevelser, intryck och möten.
Utanför de fasta schemapunkterna som Casa Abierta och mässor eller andakter springer vi runt på diverse tillfälliga aktiviteter. I måndags hjälpte vi till på en datorkurs för äldre kvinnor, förra söndagen hade församlingen i Carpio en massa schweizare på besök som gjorde en workshop och söndagen dessförinnan deltog vi i en annan workshop om intrafamiljärt våld (vilket är ett stort problem här). Igår hjälpte vi ILCOs kommunikationsansvarige, Rodolfo, att översätta kyrkans informationsblad till svenska och det har också gått åt en hel del timmar på huvudkontoret till att pussla ihop vårt schema. När vi inte gör något annat är vi hemma i Santa Ana med familjen där vi den här veckan har föräldrafritt. Julio är i Sverige och Gerti är på konferens. Kvar i huset är jag, Linnéa, Sarah Celeste, Jonás, hundarna och katten. På dagarna är syskonen i skolan och när de kommer hem lagar vi middag och pratar eller spelar kort. Igår kväll tillbringade vi en bra stund på YouTube och visade varandra olika roliga videor.
Tiden framöver består, förutom ovanstående, av ett antal småprojekt och utflykter, en del i ILCOs regi för att besöka landsortsförsamlingarna och ursprungsbefolkningen samt några egna ”turistresor”. Vi har mycket kvar att göra och schemat är fullt men det känns som att tiden håller på att rinna iväg! Snart har vi varit här halva tiden och det har gått jättefort! Trots det har det hänt mycket mer på en månad här än på samma tid hemma. Jag får väl helt enkelt hoppas att den återstående halvan av vår vistelse i Costa Rica blir minst lika intressant och innehållsrik som den första. En sak är säker – jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit!
Lämna ett svar