Under föregående vecka har jag förutom på projektet och i kyrkan, spenderat mycket tid i två skolor på andra sidan staden. Man får liksom jaga efter engagemang här, och ibland på gömda platser hittar man en skvätt, denna gång elever. Vi har liksom, i Ijuí, pratat drömmar, lika värde och vad som är normalt. Jag vet inte om jag är förvånad, uppgiven eller lättad över att de flesta ungdomar vill samma sak. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för jag kände mest att historien upprepades från Ijuí – vilket på ett sätt är fantastiskt eftersom jag tyckte väldigt mycket om de ungdomarna men också något som gnager. Jag älskar att prata med dom, och det är fantastiskt hur lite som behövs för att få se lite nytt ljus i ansiktet på dom. Men hur skapar man självförtroende, självkänsla, vilja av ingenting? Hur kan man om inspirera folk till saker de aldrig tänkt tanken på? Vi alla kan inte vara samma skräp, såhär lika, jag vägrar bara att acceptera det, det måste vara ett spel, en lek eller ett test. Var är den färgglada, blomstrande mångfalden? Viljor som sliter, argument, energier från alla håll och möjliga kanter? Vi hade dock väldigt roligt och jag själv fick mycket energi och många kramar.
I fredags morse for vi 12 stycken ungdomar tio timmar i buss nordväst och landade i staden Crato, delstaten Ciera. Vi åt middag och hade kvällsmässa med större delen av Brasiliens lutherska ungdomar som tagit sig dit. Jag hittade en vän från Porto Alegre (eller vi hittade varandra i vår oförmåga att klappa händerna i takt), lite engelska och väldigt många nya vänner. Under lördagen hade varje grupp en kort presentation om vad de studerade/pysslade med just nu, och flera pastorer gick igenom stycken i bibeln eller saker de tyckte var relevanta för ungdomar utan något egentligt tema. Varför lyckas alltid människor sno åt sig sina 15 minutes of fame på ett sätt som aldrig gynnar någon annan? Efter lunch hade vi lite klassiska samarbetsövningar och sedan workshops där jag valde den för politik och demokrati. Väldigt intressant då jag hade en super-tolk och killen som ledde var väldigt engagerad. Sen eftermiddag var vi ett gäng som drog iväg för att se Padre Cicero. Crato är en väldigt känd turiststad i katolska kretsar så de har sin egen Jesus-staty fast herr Cicero istället. Enormt vacker utsikt (genomgående för hela landet med vacker utsikt) och äntligen human värme i luften (under dagen blev det upp till 40 grader, under kvällen endast 30 med lite vind) vi stannade länge, så länge att vi glömde tiden och missade middagen, så vi åt middag där och provade hattar i souvenirshoppen. Sedan shoppade vi lite snask till alla ungdomar på campet och for tillbaka. Hade mässa med lite musik, ljus och sedan pratade vi i timmar.
Under söndagen diskuterade vi (äntligen?) temat för helgen som var Generation X, det vill säga oss då, födda på 80-90 talet och dess attityd. Något som slår mig många gånger det är dags att diskutera med människor i min egen ålder är att luften som går ur dem, typ ”måste vi!” och ”nää, vad långtråkigt”. Jag vet inte vad de vill göra istället, eller på vilket sätt det är intressant att diskutera men jag orkar inte ta den fighten med 20-23 åringar (14-18 år en annan sak) så jag bytte grupp och fick plats i ett helt annat sammanhang med lite likatänkande i min ålder istället. Vad vill vår generation? Vad är vår mission? Var vill vi lägga vår energi? Var behövs vår energi? Var hämtar vi energin? Jag fortsatte trycka på den röda tråden jag släpar efter mig, att alla är viktiga som individer och att vi måste få chans och utrymme att utvecklas som personer. Att vi kan vila i Gud som en vän i en annan eller efter annat behov, att Gud inte behöver definieras efter vad andra tycker, att alltallt är enskilt och individuellt. Känslor, tankar, tyckande och vilja. MEN att Gud är klistret och kärleken som håller i/ihop oss, som gör oss till ett folk, om än ett nyanserat folk
Uppe i norra Brasilien (där jag befinner mig i Gravatá och ännu längre norrut) är det som jag nämnt inte accepterat att vara exempelvis homosexuell eller att leva på något alternativt sätt än man/kvinna. Och ju längre upp vi kommer desto mer förlöjligas kvinnor, deras roll i kyrkan och i vardagen. Det är pinsamt och som vanligt kan jag inte hålla mig. Återigen, VEM bestämmer detta. Jag blir fantastiskt förbannad och fick ta strid emot konservativa, vuxna, idioter (ursäkta min svenska) med den lilla portugisiskan jag kan och en del översättningshjälp. De tryckte på bibeln, på Eva och Adam och att ”så är det sagt” så jag spottade bibelverser (kan hända att jag kokat över detta och förberett mig, något..) och fick applåder(!) från ungdomarna. Någonstans borde jag ändå ha backat kan jag tycka efteråt, om jag menar att andra inte har rätten att diktera rätt och fel kan inte jag heller diktera bäst jag känner för. Men till mitt försvar måste det vara fruktansvärt att sitta som ungdom i publiken och få det kastat i ansiktet att det är ”onormalt”, ”äckligt”, och ”fel” att känna så som de gör. Kvinnor ska vara hemma och hade du turen att bli man är du också chef. Jag skämtar inte ens, så puckat är det. Någon måste bara stå upp.
Jag hade en fantastisk, givande och nyttig helg med många saker jag tar med hem men också många saker jag lämnar där/här i norr. Tio timmar hem igen kändes väldigt enkelt.
Idag är det måndag och första dagen på min sista vecka här. Jag kan motvilligt erkänna att det är skönt men också bara nej. Nonono. För att försöka förklara känslan så känner jag att detta är vad jag vill göra, men till 100 %. Känslan är lite halvdan just nu. Att jag kommit för att virvelvinda omkring, ryta ifrån, kramas, finnas och andas men att det inte räcker. Men också har jag fått så mycket att ta med hem, och kanske är det hemma som detta blir till 100 %, där folk kan inspireras, vakna och agera utefter sig själva. Tålamod är dock en av mina många svagheter.
Den här sista veckan tänker jag bara lyssna och andas, jag känner att jag gastat tillräckligt för ett par dagar nu. I förra veckan var det en äldre dam som började prata med mig och när hon pratat till punkt sa jag att jag bara varit här ett par veckor och att jag inte förstod allt hon sa. Hon avfärdade mig och fortsatte prata och ju mer hon pratade, och ju mindre jag förstod av språket insåg jag att hon bara behövde någon som lyssnade. Hon behövde inga svar, inget medhåll eller mothugg, bara någon som hade lite tid och ögonkontakt till övers
.
utsikt från en lunch vi hade i veckan (grillade inomhus..)
typ såhär kul!
elever!
wal leker datorlärare
samarbetsövning
föreläsning
inne i kapellet
padre ciceros utsikt
padre cicero
alla solnedgångar!!
yeey!
såg inte det då men 27 grader klockan 1 på natten?!
ljus
mindre lyckat försök till gruppbild
lutheraner från pernambuco
marcelo sov som en stock påväg hem
Lämna ett svar