Lange sen sist. Det ar svart att skriva blogginlagg ibland. Jag tanker att det jag valjer att skriva om formar er bild av min upplevelse, min resa och kanske till och med Brasilien. Men det jag skriver ar ju en sadan liten del, trots att det jag sett ar sa mycket. Vad ska jag beratta om? Vad vill jag formedla? Och vad formedlar jag egentligen?
Vi har hunnit besoka Rio de Janeiro i 5 dagar. Vilket fortfarande inte riktigt gatt in i mitt huvud tror jag. Jesusstatyn, sockertoppen, Copacabana, ipanema, god mat, gott sallskap, farliga vagor, farliga tjuvar, mycket sol och varme..
Nu befinner jag mig “lite” soder om Rio och “lite” norr om Novo Hamburgo dar jag bodde tidigare; Curitiba i staten Panema i sodra Brasilien. Curitiba som ar kand for att innehalla alla arstider under en dag, vilket faktiskt ocksa ar sant. Kallt, regn, sol, varmt, aska, sol, vind, kallt. Typ. Har har jag nu gjort mig valdigt bekvam i min nya familj, som jag alskar, samt i en ny forsamling som ar och har varit valdigt valkomnande. Vill inte ens tanka pa att jag snart ska lamna dom, det lamnar jag till den dagen da jag faktiskt maste lamna dom. Jag besoker for det mesta ett projekt har som kyrkan haller i som heter “Projecto Paz” = “Projekt Fred”. Det ar en fritidsgard som ar belagen i ett omrade som heter Colombo som ar ett fattigt omrade har i Curitiba. Hit kommer barn som bor i narheten av fritidsgarden samt tjejer fran “Casa sete anjos” = “Huset Sju Änglar” (som är en form av barnhem för sexuellt utnyttjade tjejer, tjejer med alkoholiserade eller drogmissbrukande foraldrar, prostituerade foraldrar, eller tjejer som haft foraldrar som av andra anledningar inte kan ta hand om sina barn). Pa fritidsgarden ar grundtanken att prata med barnen och ge dom den uppmarksamhet och karlek som dom kanske aldrig annars fatt eller far. I Sverige tex nar man konfirmerar sig sa bekraftar man sin tro till Gud och aven Guds karleksbekraftelse till dig. Det har projektet fokuserar pa att visa karlek for barnen och ungdomarna, var karlek till dom, karlek till varandra, Guds karlek till allt och alla. Vi har lite olika aktiviteter under dagarna men det bestar av tex en liten gudstjanst dar vi sjunger, pratar om normer och varderingar, pysslar (nu julpyssel som dom senare far salja pa en julmarknad), leker lekar, spelar instrument, spelar pingis, äter frukost eller fikar tillsammans. Pa onsdag kommer jag masta saga hej da till dom ocksa.. dom tankarna overlamnar jag ocksa till den dagen.
Jag maste, lite da och da, satta mig ner och faktiskt paminna mig om vart jag ar. Jag ar i Brasilien. Vad upplever jag? Hur kanns det? Jag har upplevt nagot helt annat an Sverige i en hyfsat lang tid, en tid som gor att jag nu undrar hur jag kommer reagera nar jag kommer tillbaka till Sverige. Brasilien har blivit min vardag nu, vad kommer jag ha for vardag nar jag kommer tillbaka hem? Vad kommer jag ta med mig fran Brasilien och vad kommer jag kunna dela med mig utav harifran? Jag kanner mig otroligt tacksam. Tacksam for resan. For mitt liv. For det jag har. For folk jag traffat. Jag kanner gladje. Jag kanner hemlangtan ibland. Jag kanner karlek. Ibland kanner jag aven en sorts hopploshet. Nar jag ser eller traffar personer som verkligen inte har det latt och att jag inte kan gora sarskilt mycket at det. Nar barnhemmet tycker det ar bra att en 16aring har en pojkvan som ar over 30 ar for att da far hon kanna karlek, som hon kanske aldrig fatt tidigare, och for att da har hon en bra chans till att fa skaffa en egen familj med honom som kommer leda till ett bra liv for henne. Nar jag for en diskussion med nagon som inte tycker homosexualitet ar riktigt okej och jag inser att det nog inte bara ar den personen utan formodligen majoriteten av forsamlingen. Nar tre barn dott pga ett elstangsel runt ett hus, som i princip alla hus här har. Saker ar sa komplexa och stora, det behovs valdigt mycket for en forandring. Jag kan inte forandra nagot sa stort sjalv, jag kan bara gora det jag kan sa bra som mojligt. Diskutera, lyssna och framfora mina egna asikter. Vara ett ljus och sprida varme, karlek, gladje, hopp och drommar. Man maste forsta kulturskillnaden, dom olika historierna, normerna och varderingarna som skiljer Brasilien och Sverige at. Jag kommer inte med nagon sorts sanning. Men ibland ar det valdigt svart att forsta hur olika vi ser pa saker och ting.
Ovan: Mys med min vardmammas brors sötnosar.
Ovan: Forelasning om Sverige, vara hemstader
och vara forsamlingar.
Ovan: Djungelbad med min vardpappa, hans syster och en av tjejerna fran Projecto Paz.
Nu ar det 10 dagar kvar tills vi aker harifran. Och hur sorgligt det an kommer vara att skiljas fran alla och hur mycket jag an kommer grata, igen, sa kommer det bli skont att komma hem till nara och kara. Fa slanga toalettpappret i toaletten igen, att fa ga ut efter kl 8 pa kvallen och det kommer vara konstigt att folk i allmanhet kommer forsta mig nar jag pratar svenska. Om jag overhuvudtaget kommer ha kvar nagon svenska. Och.. det kommer finnas snö, i alla fall i Pitea, och det kommer vara forsta advent.. hur konstigt ar inte det..
Snart ses vi! Manga kramar fran mig i Brasilien! / Anna Lundgren, Lulea Stift
Lämna ett svar