I skrivande stund ligger jag i en säng i en trång båthytt någonstans ute på Lake Victoria, slutdestination – Bukoba. I mitt tycke är detta ett ypperligt tillfälle att klura på ett blogginlägg som förhoppningsvis uppnår mina fina reskamraters skrivarnivå, då jag alltid haft svårt att somna i fordon som rör sig. Det är mörkt utanför fönstret och utanför hyttdörren hörs surret från människor samtalandes i båtens restaurang. Jag hör flera gånger uttrycket CCM, det nuvarande ledande partiet här i Tanzania. Det pratas mycket politik här, mycket mer öppet än vad det är i Sverige och man smyger inte med sina politiska intressen.
Jag må säga att det inte är någon lyxbåt direkt, och att vi var cirka två timmar försenade från hamnen i Mwanza. Men nu är vi påväg, vi är hela och näst intill rena så vi är nöjda.
Vi har just landat efter vad känns som tre dagar drömmandes om ett paradis bland molnen där djur fick röra sig fritt, leka fritt, sova fritt, äta vad de ville, slippa bli slagna av cirkusdirektör er, slippa leva i inhägnader som är endast en tiondel av den arean de borde få leva på. Det vackra med detta var att det inte var en dröm, utan den finaste och mest episka upplevelse jag varit med om. Och där vi stod med bilen cirka två meter ifrån en familj med lejon, eller då när en elefant stod mitt i vägen och åt och inte tänkte flytta på sig i första taget, nöp jag mig många gånger i armen för att se om detta verkligen var på riktigt. Det var det, lyckosamma jag.
Det var otroligt att se så många fina och graciösa djur i sitt rätta element. Under hela vår vistelse på Serengeti nationalpark kändes det som att vi lånade marken av djuren, att det var de som bestämde, de som drog i trådarna. Där var det inte fråga om någon djurparksmentalitet där ett visst slags djur ska befinna sig på ett visst område, utan där djuren var och bestämde sig för att finnas till just då, var vart vi åkte, om ett lejon var suget på att ligga och vila under ett träd var det vad vi fick se, det var ingen som tvingade det att göra konster eller hoppa genom en ring av eld. Det djuren som var ”in charge” helt enkelt.
Dessa tre dagar bestod av häpnadsväckande syner men också spänning och nervositet. Vi fick vara med och se hur ett gäng lejon låg och lurade i buskarna en bit från en vattenbuffel. Det var med spänning vi tittade på lejonen och buffeln fram och tillbaka och tänkte ”kom igen, attackera då, ge oss lite action” eller ”men hallå, hur kan du inte märka att det ligger lejon cirka 20 meter ifrån dig, spriiiing”. Jag tror att många av er kan relatera till någon form av spänning som denna, men jag lovar att om ni upplevde det vi upplevde skulle ni, som jag, aldrig känt er så levande som just i den stunden.
Vi har lärt oss, men också glömt bort cirka 99% av, de olika djurens namn på latin.
Vi har sovit i tält mitt ute i den öppna savannen med både hyenor och lejon strosandes runt om oss där vi lyckligt ovetandes om dem låg och sov. Vi undrade varför ingen väckte oss för att få se men vid närmare eftertanke tror jag att det var bäst, för min och alla andras skull att jag inte behövde bevittna detta, ingen vet nämligen vad jag kunde ställt till med i rent och skärt försvar mot detta enorma kattdjur.
Då jag inser att rösterna utanför båthytten har börjat försvinna, tittar jag på klockan, 23.37. ”Lala” betyder ”sova” på swahili och det är vad jag tänker försöka göra nu. Och drömma om lejon, elefanter, zebror och giraffer.
Usikumwema – Godnatt
Tanzaniagärizarna genom Anna
Lämna ett svar