Vistelsen i det andra värdstiftet har nått sitt slut. De dryga fyra veckorna som vi nyss talade om i futurum har redan fått byta tempus till imperfekt. Hur är det möjligt att tiden kan gå så rasande fort?
I Bataan och Bulacan har jag och Felicia varit med om en himlans massa saker. Det ursprungliga schemat som gavs till oss följdes i ungefär en vecka. Sedan blåstes, skakades och sköljdes det bokstavligt talat bort. Blev vi sysslolösa för det? Oh nej. Våra handledare har med stor omsorg ordnat precis allt och sett till att vi fått uppleva det mesta mellan himmel och jord.
Det har blivit mycket naturupplevelser då vi åkt en hel del båt, alla former och storlekar. Vi har varit uppe på höga berg och sett fantastiska vyer. Vi har varit ute på landsbygden och sett såväl risodlingar som fruktfarmer överfyllda med papaya och annanas. Vi har badat, både i havet och i små friska sötvattenfloder. Även om Filippinerna är ett mycket fattigt land har det utan tvekan sina rikedomar. För att citera en enligt mig mycket klok man: ”All treasure is not silver and gold.”
En av de sista kvällarna spenderade vi på en strand i närheten av kyrkan i den lilla staden Morong, som varit vårt hem de senaste dagarna. Vi lade oss på en filt i sanden, alldeles intill havet, och tittade på den magnifika stjärnhimlen. Det var nästan lika idylliskt som det låter, tyvärr var musiken från beach partyt bredvid lite för hög för att helt kunna ignoreras, men det var bara en liten bagatell i sammanhanget.
Stjärnfallen avlöste varandra och till sist var det svårt att komma på fler önskningar. Kanske för att det jag behövde redan fanns där. Den vackraste omgivningen man kan tänka sig och människor i min närhet som jag vet älskar mig. Guds närvaro är för mig i dessa stunder så total. Allt känns bekymmerslöst och det finns inga tvivel. Gud är kärlek, och jag känner det i varenda del av min kropp och i hela mitt sinne. Vad som än händer vet jag att Gud alltid kommer att älska mig. Precis som Han älskar dig. Att önskningarna inte räckte till för alla fallande stjärnor gjorde inte ett dugg. Känslan av att jag och alla mina bröder och systrar här i världen är inneslutna i Guds kärlek räcker gott för mig. Vad mer kan man egentligen önska?
Lämna ett svar