Svaghet öppnar vägen framåt

Ensam är stark?

Egentligen tycker jag inte om att behöva be om hjälp. Det tror jag gäller för väldigt många andra också. Kanske dig? Det bär liksom emot. Så långt det är möjligt är det bättre om man kan klara sig själv utan att man ska behöva be framförallt främlingar om hjälp.

De senaste åren har vi flyttat flera gånger och till platser där vi känt väldigt få. Vi har behövt ta steget att be om hjälp av ganska okända människor med kattvaktande, blomvattning och med tiden också barnvakt. Det har alltid känts ganska svårt första gången. Jag har verkligen känt på motståndet det väcker i mig.

Samtidigt är det så att det är de vi bett om hjälp som vi har lärt känna mer och mer och med tiden börjat räkna som vänner. Att be om hjälp och att vara i behov av andra för oss närmare andra, även om stoltheten ofta har svårt att fördra det.

Jag tror så här. Vi människor kan bara mötas på riktigt genom vår svaghet. Så länge vi håller upp våra fina fasader kan vi inte bli vänner. Vi måste försöka våga vara svaga och behöva hjälp. Tänk bara så välvilligt inställd du blir till någon som ber dig om hjälp.

Känner du igen dig?