Moralistisk terapeutisk deism

Tabell från Hagevis artikel

Den som vill kan också gärna läsa Jackie Jakubowskis artikel från DN om att traditionerna lever vidare även om lärosatserna fallit i glömska. Behovet av religion finns kvar och är starkt men det är svårt för många att tro enligt den klassiska kristna tron. I ärlighetens namn tror jag också att kunskaperna om vad den egentligen innebär är mycket låg hos de flesta. Och så tror jag det spelar in att vi av olika skäl helst inte vill ha någon Gud, på grund av rädsla eller egocentrism, det kan ju innebära att vi inte kan bestämma allt själva i våra liv…

Vad är det då för tro som får gå som kristen i dagens tankevärld? Jag stötte nyligen på teser från forskaren Christian Smith som forskat kring tron hos amerikanska ungdomar. Precis som i Sverige (fast förmodligen inte alls, det är ju rätt annorlunda i USA med religionen) så är många lojala mot sina föräldrars och släktingars samfund och seder, det är bara det att de sällan vet så mycket om trons innehåll.

Smith kallar den tro som de i praktiken har för ”moralistisk terapeutisk deism”(deism är egentligen tanken att Gud har startat allt en gång men sedan dragit sig undan, det är inte riktigt det det handlar om här men likheter finns. Vad är det då för trossatser det handlar om? Jo utifrån intervjuer med 3000 ungdomar framkom detta:

1, Det finns en gud som skapat och ordnat världen och håller ett öga på människors liv.
2, Gud vill att människor ska vara goda, trevliga och schyssta mot varandra, så som bibeln och de flesta religioner lär.
3, Livets huvudsakliga mål är att vara lycklig och känna sig nöjd med sig själv.
4, Gud behöver inte vara speciellt inblandad i den enskildes liv utom när det finns särskilda problem som behöver lösas.
5, Goda människor kommer till himlen när de dör.

Lite som Stanley Hauerwas sarkastiskt sagt; många kristna har som trosbekännelse ”Gud är trevlig och vi ska vara trevliga”.

Ännu en minispaning i sammanhanget är Skavlans inställning när han nyligen (nåja) hade flera välkända ateister i sin show. Religion verkade i det samtalet enbart handla om tröst för svaga människor, de som har stora bekymmer som de inte klarar själva (de stackarna).

Det hela är ganska likt hur det ser ut i vårt land skulle jag tro. Tro handlar om att vara god (moralistic), att må bra (terapeutic) och gud uppfattas ändå egentligen som rätt irrelevant för vardagslivet (deism).

Det tråkiga är förstås att den där moralistiska terapeutiska deismen inte har värst mycket likheter med verklig traditionell kristen tro.

Det är tvärtom en tro på en Gud som är väldigt engagerad i världen och varje stund upprätthåller skapelsen.

Som är engagerad i varje enskild individ (fast på ett mycket mer personligt sätt än att bara övervaka om vi är snälla).

Som själv blev människa för att besegra det onda när vi inte klarar av att vara goda själva, som faktiskt inte lovat oss någon ostörd frid utan kallar oss att följa honom.

Och som inte bara vill ta in goda människor i himlen utan nyskapa hela världsalltet och rädda så många som möjligt av oss allt annat än goda människor.