 |
| Domen i Fullösa kyrka |
Domsöndagstiden har inte mycket glättig glans över sig. Jag tror de flesta ryggar för tanken på en Guds dom. Inte så konstigt för vem vill ha en dom hängande över sig. Och så är det svårt för många att tro att Gud skulle vara sådan (och om Gud är det, är det en Gud man vill tro på?).
I bakgrunden ligger missuppfattningen att det på något sätt skulle vara omöjligt för Gud att samtidigt vara en kärleksfull Gud och en Gud som dömer. I själva verket är det tvärtom! Ser vi på vanliga mänskliga relationer så hänger kärlek till någon (partner eller barn eller vän eller annat) naturligt ihop med att man vill att det ska gå bra för den man älskar. Vill man att det ska gå bra så avskyr man sådant som förstör livet för den andre eller förstör den relation man har. Den som älskar sitt barn SKA bli arg på den som mobbar barnet. Det är en sund och god reaktion som värnar den man älskar. Kärlek och vrede är ofta två sidor av samma mynt. I grunden sunt även om det blir förvridet i många mänskliga relationer.
Så tänker jag mig att det är också med Gud. Skillnaden är bara att Gud älskar allt och alla han skapat. Som vi vet är det sedan mycket som hotar det goda livet för oss alla. Vi förstör för oss själva och för varandra. Och det spelar stor roll för Gud som älskar sin skapelse. Han har gett oss livet att njuta av och så förstör vi det. Och vi kränker det heliga som är nedlagt i varandra.
Men en yttersta dom? Är det inte att ta i? Nej, det tror jag inte heller. Gud är den enda som kan garantera att rättvisan till slut ska få sista ordet här i denna orättvisa värld. Om det inte fanns någon som kunde ställa oss till svars (hur obehagligt det än låter) så skulle det innebära att oändligt många mördare kommer undan, att gaskamrarnas människor och tortyrens offer aldrig får någon upprättelse och att deras öden glöms. Låter det ok? Medge att du reagerar med magen mot att det skulle få gå till så.
Utifrån världens ondska tror jag att det är betydligt mycket mer rimligt att vilja tro på en Gud än att inte göra det. Hur skulle det annars kunna finnas en grund för talet om rättvisa, eller om att det goda ska segra till slut?
Anledningen att inte vilja ha en dömande Gud är nog inte alls intellektuellt utan betydligt mycket mer personligt för oss alla. Jesus säger såhär i johannesevangeliet:
Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.
Vi räds den ende rättvise domaren för att ingen av oss har helt rent mjöl i påsen. Vi har alla sådant som vi inte vill ska komma fram i ljuset.
En Gud som är kärlek kan inte låta bli att bli vred och se till att rättvisan segrar när han ser de han älskar förnedras. Lyckligtvis är detta inte hela sanningen om den kristna tron, för vem kunde då räddas? Kärnan i den kristna tron är istället att Gud, som har all rätt och makt nog att kräva ut rättvisan hittar andra sätt för att istället rädda så många han kan ur det ondas grepp. Det gjorde han genom att själv ta på sig domen på sitt kors på Golgata. Det är vårt hopp, att Gud är mycket stark och mycket god och inte vill att någon ska gå under.
Vad tänker du om det här?
Lämna ett svar