 |
| Ingen förstår mig… |
Jag har fått något att tänka på igen. Det handlar om ungdomar och tro. Jag har stött på påståendet att ungdomar av idag sällan reflekterar över att ha behov av förlåtelse. Däremot längtar många efter förståelse.
Jag har inte alls svårt att tro på det. Visserligen är jag övertygad om att alla människor dras med verklig skuld inför sin nästa och inför Gud men jag tror också att det blir allt svårare att nå fram till den insikten i vår tid. Det här gäller förstås ungdomar i mycket hög grad men jag tror (som vanligt) att det är något som berör många vuxna också. Det är den riktning vår kultur rör sig i.
Längtan efter förståelse kan man tolka på olika sätt. Beror det på att vi ägnar alltmer möda åt att bygga på vår fasad, vårt personliga varumärke, så att vi till slut inte själva vet vilka vi är därinnanför? Vilken otrolig lättnad det vore att verkligen bli sedd som den jag är för en gångs skull?
Jag tänker också på det Gordon Neufeld skriver om anknytning. När vi inte har god anknytning till andra människor så har det första prioritet i livet. Att få kontakt med andra människor är det psykologiska behov som går före alla andra om det inte är uppfyllt. Kanske är det det det handlar om här? Att allt fler ängsligt letar efter en trygg plats och att det först är när vi funnit en sådan som vi kan börja se djupare in i vårt inre?
Hur det än är så tror jag det finns en berättelse som talar starkt in i den här situationen. Det är berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. Mellan raderna kan vi läsa ut att hon var utstött ur gemenskapen. Säkert brottades hon också med både skuld och skam men ensamhet kanske ändå är den tyngsta bördan?
När hon talat med Jesus händer saker med henne. Hon springer in till stade Sykar och berättar om Jesus med orden:
”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort.”
Hon hade mött någon som förstod henne och såg henne. Det förändrade hela hennes liv. Jesus hade också utmanat henne rejält till ett annat liv men det kunde hon ta för det hade varit något speciellt med mötet med honom.
Om det är förståelse vi söker har vi kommit till rätt ställe om vi söker oss till Gud. Bara Gud vet allt om oss. Att bli genomskådade av Gud är det bästa som kan hända oss. Det kanske är där det måste börja för många fler än kvinnan vid Sykar?
Lämna ett svar