 |
| Pojkar på Filippinerna påbörjar fastan med askkors i pannan! |
…men det var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fastan. Så sjunger vi i vår folkligaste kyrkoårsvisa(?). Vad fastan är för något kan vara oklart för många i dessa tider då de kristna sederna är svaga i vårt land. Därför kan det vara på sin plats med en liten grundkurs.
Fastan heter den tid på året som leder fram till påsk. Den är 40 dagar lång och börjar på askonsdagen. Då kan den som vill få ett kors i aska i sin panna i gudstjänsten. Askan påminner både om hur förgängligt allt är och om reningen genom Jesu blod. Räknar man noga är det 46 dagar från askonsdagen och fram till påsk men det beror på att fastan bryts på söndagarna, då vi som alltid firar Jesus uppståndelse, och då kan man ju inte fasta.
Fastan är uppdelad i två delar. Första halvan handlar om kampen mot ondskan. Vi får skärskåda våra liv och anstränga oss att leva som vi egentligen vill. Den andra halvan heter ”passionstiden”. Påsken närmar sig och textläsningarna i gudstjänsterna handlar alltmer om Jesu lidande. Detta kulminerar i stilla veckan och långfredagen. Fastan tar egentligen slut vid påsknattsmässan och firandet av uppståndelsens mysterium då sorg vänds i glädje. I Sverige har vi sedan länge kört med att fira redan kvällen före, på påskafton. Det är inte helt konstigt eftersom man förr (och i Bibelns tankevärld) tänkte sig att det nya dygnet börjar vid klockan sex på kvällen.
Att fasta handlar ursprungligen om att avstå från något av mat, dryck, bekvämlighet etc för att ägna mer tid åt bön och eftertanke. Jag tänker att man också kan försöka påbörja goda vanor under fastan eller ägna mer tid åt sådant man försummar. Om fastan leder till att vi vårdar våra relationer, läser vår Bibel eller ber så har den ju lett till något gott. Det är bättre att man gör något litet än att man har stora planer men inget blir av.
Det är en bra övning att avstå saker. Då märker man vad man tar för givet i vardagen och missar att glädja sig över. Man påminner sig också om Jesu uppoffringar för vår skull och övar sig i att förstå dem bättre.
Det gör inget om fastan känns lite men den ska vara av egen vilja. Jag tänker mig att det är med fasta som med nyårslöften. Det blir fel om man lovar göra något bara för att man känner att man borde. Men om man känner att man vill och längtar efter fördjupning kan det verkligen vara till välsignelse.
Vill du veta något mer om fastan? Eller har du något du vill tillägga? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar