 |
| Adam och Eva har blivit en säkerhetsrisk i paradiset |
Ett av de ”kristna storord” som är svårast att ta till sig både inom och utom kyrkan är ”arvsynd”. Ordet ”synd” är nog svårt nog i sig. Det tolkar vi lätt som ett underkännande -att vi är dåliga människor och att det är det kyrkan i första hand vill berätta för oss.
Ska detta dessutom gå i arv vill vi inte vara med. Ska jag straffas för att Adam och Eva åt en frukt för länge sedan? Om man nu inte ens tror att berättelsen om Adam och Eva har hänt i historien blir tanken på att dras med deras skuld än mer absurd. Men vänta lite så ska vi tillsammans bena i frågan om arvsynden och vad det är egentligen. Frågan är om det verkligen är så konstigt, jag tror det handlar om något vi alla har erfarenheter av.
Idag vill jag försöka förklara arvsynden på ett begripligt sätt. Det här blir inte heltäckande men jag tror att det stämmer överens med våra upplevelser av livet.
Synd = sår
Vi är vana att tänka synd=skuld. Så har det ofta framställts i teologihistorien och det är oftast berättigat men inte alltid. Om man inte själv har gjort något, kan man ha skuld då?
Som jag förstår det är jag (och du?) och Jesus överens om att man inte kan ha skuld till något någon annan gjort. Lärjungarna frågade Jesus (joh 9) om en man som fötts blind gjort det som straff för egna synder eller för sina föräldrars. Jesus avvisade resonemanget (och det bör vi också göra istället för att skuldbelägga lidande människor som tyvärr ofta sker).
Men även om man inte behöver känna skuld för sådant förfäder eller folk i ens omgivning gjort så kan det väldigt ofta lämna spår i oss. Synd kan också stavas S-Å-R. Det onda andra gjort kan bli mönster i våra egna liv, något vi tar efter fast vi inte borde. Särskilt om det gäller sådant andra gjort mot oss men som vi har svårt att hantera. De sakerna tar vi lätt antingen ut på andra (som hämnd eller mot oskyldiga) eller (oftare?) på oss själva. Det blir destruktiva mönster.
Synd = sår
Vi är vana att tänka synd=skuld. Så har det ofta framställts i teologihistorien och det är oftast berättigat men inte alltid. Om man inte själv har gjort något, kan man ha skuld då?
Som jag förstår det är jag (och du?) och Jesus överens om att man inte kan ha skuld till något någon annan gjort. Lärjungarna frågade Jesus (joh 9) om en man som fötts blind gjort det som straff för egna synder eller för sina föräldrars. Jesus avvisade resonemanget (och det bör vi också göra istället för att skuldbelägga lidande människor som tyvärr ofta sker).
Men även om man inte behöver känna skuld för sådant förfäder eller folk i ens omgivning gjort så kan det väldigt ofta lämna spår i oss. Synd kan också stavas S-Å-R. Det onda andra gjort kan bli mönster i våra egna liv, något vi tar efter fast vi inte borde. Särskilt om det gäller sådant andra gjort mot oss men som vi har svårt att hantera. De sakerna tar vi lätt antingen ut på andra (som hämnd eller mot oskyldiga) eller (oftare?) på oss själva. Det blir destruktiva mönster.
 |
| Människan kan inte skapa paradis på egen hand, hamnar vi i ett är det snarare att vi förstör det. |
Jag tror mig ha sett exempel på släkter där dålig självkänsla och andra destruktiva mönster gått i arv från generation till generation i bortåt hundra år. Du kanske har egna exempel på ”släktförbannelser”, sådant som relationerna i en släkt av okänd anledning dras med? I samhället i stort kan man se att hela samhällsklasser brottas med sina olika problem och utmaningar. I båda fallen gäller att eftersom det man kämpar med är del i ett system med flera andra i så är det ofta mycket svårt att förändras till det bättre. Man dras i så fall ner av de familjemedlemmar eller liknande som fortfarande sitter fast i det destruktiva.
Sett på ett sådant här sätt kan man säga att arvssynd skulle kunna beskrivas som ”det sociala arvet”, onda mönster som mycket lätt sprids socialt.
Synd som ett verkligt problemI kristen teologi har man under århundradena ofta framställt synd som något som vägs och mäts inför domaren Gud och sedan döms straffet ut. Det har i värsta fall lett till att synd blir något slags abstraktion vid sidan om våra vanliga liv. Budord man ska följa, men man vet inte varför. Men tänk om synden snarare är ett mänskligt problem än något som gör Gud stött?
Sett på ett sådant här sätt kan man säga att arvssynd skulle kunna beskrivas som ”det sociala arvet”, onda mönster som mycket lätt sprids socialt.
Synd som ett verkligt problemI kristen teologi har man under århundradena ofta framställt synd som något som vägs och mäts inför domaren Gud och sedan döms straffet ut. Det har i värsta fall lett till att synd blir något slags abstraktion vid sidan om våra vanliga liv. Budord man ska följa, men man vet inte varför. Men tänk om synden snarare är ett mänskligt problem än något som gör Gud stött?
Så här står det i 4 mosebok (14:18):
”Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led.”
Om man sätter in det här i mitt resonemang så stämmer det rätt bra med den hundra år långa släktförbannelsen. 3-4 generationer lider av något ont som hänt någon gång i det dimmiga förflutna. Kanske inte i första hand som straff utan som konsekvenser av det som skett. På samma sätt som Adam och Evas brott med Gud fick oförutsedda konsekvenser.
Adam och Eva
Det är på svenska vi har ordet arvsynd. På engelska talar man istället om ”original sin” och ”ursynd” skulle nog på alla sätt vara ett bättre ord för oss att använda. Man skulle kunna sammanfatta berättelsen om Adam och Eva som så att sedan människan slutade leva sitt liv i god relation med Gud så har det satt spår i alla andra relationer. Vi lever med konsekvenserna av människans avståndstagande till Gud och Guds vilja.
 |
| Livet i det härliga paradiset |
Till slut
Om man tänker sig en lång, lång kedja av människors sårande ogärningar mot varandra, där sårade sårar i sin tur i en kedja av våld och kränkningar så sträcker de sig ända från oss idag och bak till en ursynd någon gång i historiens dunkel. Bibelns stora drag handlar om hur Gud handlar för att stävja detta. Till slut kommer lösningen i och med Jesus och hans verk på korset. Han ger oss en väg ut ur det här genom att förnya relationen med Gud. Den vägen går mot det nya paradiset. Det himmelska Jerusalem som en dag ska bli verklighet.
Det här blev visst väldigt mycket längre än jag tänkt. Vad tänker du om det jag skrivit?
Läs gärna också om ”Hur hel kan man bli”, ”Synden blir man inte av med”, ”Vrede och ilska och synd”
Lämna ett svar