Bön är inget för experter

Annie Oakley, expert på skytte, skjuter över axeln och tittar bara i spegeln.

Det här är den predikan jag höll igår i Husaby kyrka. Jag fick in några fina oneliners (enligt mig själv); ”bön är inget för experter”, ”det viktigaste är ATT be”, ”härligt genomskådade”, alltid något. Jag har försökt på nya sätt att få drägligt ljud men det har inte gått så bra så idag blir det bara textversion här. Hade ju annars varit spännande att testa att lägga in koden till söndaghelaveckan på nya sidan och se om det funkar. Nu dröjer det kanske länge innan jag bemästrar ljudgrejerna, det här var min sista söndag i tjänst på ett bra tag eftersom jag nu går på föräldraledighet.

Här är i alla fall predikan för bönsöndagen. Håll tillgodo!

Bönsöndagen 2014 Husaby kyrka

En bybo och hans hustru kom till Rabbi Maggiden och bad honom om hjälp.

”Vi har längtat så länge efter att få barn. Dig lyssnar Gud på – vi betalar dig gärna om du ber för oss så att vi får ett barn”

”Jaha sa Maggiden, det blir 52 rubler”

”Men det är för mycket pengar!” utropade mannen. Så mycket pengar har vi inte. Kan du inte nöja dig med hälften?

”Nej, 52 rubler kostar det”.

”Kan vi då inte få betala halva beloppet nu och resten om ett år” bönföll hustru, men Maggiden var obeveklig.

”Om ni vill att jag ska be för er så får ni betala priset”.

Då blev mannen vred och sa till sin hustru:

”Kom, här har vi ingenting att hämta. Låt oss själva be till Gud, så hjälper han oss gratis”.

”Må det ske så” svarade Maggiden med ett leende.

Det där är en historia man kan gå och fundera över. Den säger en hel del om vad bön är och kanske också om vad den inte är. Jag tror inte att rabbi Maggiden tyckte det var fel att be för folk men kanske var det när det började bli tal om betalning som han drog öronen åt sig.

Bön är inget för experter. Vi har stor tilltro till experter i vårt samhälle. Det är ju skönt förstås om någon annan kan lösa problemen åt oss, lärarna får ta hand om uppfostran av barnen också och så vidare. Men det finns sådant som experter inte kan lösa åt oss. Nu har jag inte hållit på något med parrådgivning eller så men jag vet att om ett par är i konflikt och söker stöd så kommer förmodligen den ena vända sig till samtalsledaren och försöka vinna honom eller henne på sin sida, då gäller det att inte gå på den finten. Målet är inte att samtalsledaren ska avgöra vem som gjort rätt och vem som gjort fel utan att de ska prata med VARANDRA om det som hänt. Det som är huvudsaken är ju att de ska kunna komma vidare och fortsätta i sin relation.

Och de här i berättelsen, de söker upp en känd böneexpert för att få hjälp med sina böner. De känner väl som de flesta människor gör, att det är svårt att be och att de inte är så bra på det. Andra kanske är frestade att leka experter. Jesus berättar om de som ställer sig synligt i gatukorsningarna eller i synagogorna där alla ser dem och försöker imponera på andra med sina böner och sin fromhet. Den där Rabbi Maggiden verkar i alla fall ha vägrat ta på sig rollen som böneexpert och det var bra både för honom själv och för de som sökte hjälp.

Vi kan lätt tro att bön är en fråga om teknik. Det är väl så vi brukar nalkas olika problem, med problemlösarglasögonen på, så att säga. Jag ser tendenser till att man ser föräldraskap och relationer i stort som rätt mycket av tekniska frågor. Bönen kan bli som en önskelista och om man ber på rätt sätt, kanske med rätt ord och med rätt känsla, med tillräckligt med trosvisshet eller så så får man svar, men så är det ju inte. Bön är något annat.

Den mest avgörande frågan när det gäller bön är förstås inte vad man ber eller hur man ber utan ATT man ber. Jesus säger i evangeliet att vår Fader i himlen redan vet vad vi behöver innan vi bett om det. Paulus spär på med att säga i episteln att vi inte ens vet hur vår bön bör vara. Och om det är så, då står vi alltså där med att vi inte egentligen inte kan berätta något för Gud som han inte redan vet, och vi vet inte ens hur vi ska be egentligen för att det ska bli ”rätt”. Det kan man tycka låter lite frustrerande, man vill ju gärna göra rätt, och ha lite koll. Göra bra ifrån sig. Men om vi inte vet vad eller hur så vet vi i alla fall ATT vi ska be.

Men man kan också vända på det hela och säga att om vi inte behöver berätta något för Gud, i alla fall inte för att han ska veta, och vi dessutom inte vet så noga hur bönen ska gå till, så är det rätt befriande. Då kan man ju helt och hållet släppa tanken på att bönen är någon slags information eller prestation. För bönen är något helt annat, umgänge. Om gemenskap med Gud.

Därför är det också så att det alltid händer något när vi ber. Det händer åtminstone det att vi vänder oss till Gud. Ut från oss själva. Det är ju vårt problem som människor att vi är så inkrökta i oss själva, men när vi vänder oss ut mot Gud, då öppnar det upp nya vägar i livet.

Det viktigaste med bönen är alltså inte hur vi ber eller vad, utan att vi ber. För när vi ber då öppnar vi ju upp för att släppa in Gud i våra liv. Precis som när jag talar med en vän om något jag bär på, det är ju först när jag delar det med honom som han har en chans att dela det med mig, vad det nu är för något. Eller som med äktenskapsrådgivningen jag pratade om, om vi ska komma vidare i vår relation till Gud så måste vi själva tala med Gud, det går inte att gå via ombud. Bibeln är en bok om hur Gud sträcker ut handen och bjuder in till samtal på olika sätt. Söker Adam och Eva i trädgården ”Adam var är du?”, sänder profeterna för att föra tillbaka, Jesus Kristus kom för att knyta kontakt.

I bönen kan vi få del av Guds tröst, guds kraft och guds ledning, vare sig vi upplever det på något påtagligt sätt eller inte. På det sättet kan man säga att bönen är det viktigaste i den kristna tron. Ja, kanske rentav att bön är den kristna tron, att verkligen leva i relation till Gud. Att be är tro, uttrycker tro. Sen kanske man uttrycker mycket tvivel i bönen, men det att vi ber är uttryck för tro -vi vänder oss ju till Gud med vad vi ber om.

Men då får man nog också ha en lite vidare syn på bön än vad vi kanske ofta har. Gud uppfattar nog betydligt fler böner från oss än vi är medvetna om att vi ber. Bara det att vi alla faktiskt har kommit till kyrkan idag. Visst är det en sorts bön? Utan ord visserligen men ändå, även om vi kommer med mycket tvivel så kommer vi hit; det är ju inte för de många ordens skull vi blir hörda säger Jesus, utan det viktiga är att vi möter honom i vår kammare, som i och för sig kan vara ett rum i ett hus, men som också kan vara våra hjärtan där vi får möta Gud när vi ber. I den lilla kammaren hör Gud varje liten svag suck.

Jesus verkar uppretad på alla som använder bönen till annat än att dela livet med Gud. Gör inte som hycklarna säger han. Och hycklare, det betyder från början skådespelare. Det är så lätt hänt att vi tänker alldeles för mycket på hur andra ser på oss när vi ber, eller när vi går till kyrkan eller så. På Jesu tid stod man tydligen i gathörnen och bad så att folk skulle se hur from man var. I vårt samhälle skulle det kanske inte ha speciellt mycket status i sig men det där med att försöka göra intryck på andra i allt vi gör, även det som hör till kyrkans liv, det kan vi nog känna igen oss i många. Det blir lite som att fria i tv, frågan blir till slut om det viktigaste blir frieriet eller att synas och imponera på andra.

Då är det bättre att bönen får vara något helt annat. I det mesta i livet verkar vi på något sätt få dras med att vi har olika roller och kanske till och med masker vi får gömma oss bakom. Förhoppningsvis har vi någon relation där vi kan vara mer eller mindre som vi är också, och i den bästa av världar skulle också kyrkan vara en sådan plats där man får vara som man är, med sina styrkor och svagheter i salig blandning. Men i bönen, inför Gud. Där får vi släppa maskerna. Vi behöver inte ens tänka på om vi gör rätt eller vilka ord vi använder, för anden känner oss helt och fullt och ber i oss. Vi får vara som barn inför Gud. Som oförställda och öppenhjärtiga barn som litar på sin förälder. Härligt genomskådade.

Det kan vi se hos den store konungen Salomo. Han mötte inte Gud som Israels och Judas konung, utan som Salomo. Som människa. Däremot ber han om hjälp att klara den roll han fått, men det är en helt annan sak. Han kommer som en som känns vid och känner av sina mänskliga begränsningar. Det kan hända att vi behöver våra roller och masker ibland i livet (fast kanske mindre ofta än vi tror), men inför Gud är det viktigt att vi tar av dem. Träder fram som den vi är och litar på att vi ändå inte kan förställa oss inför honom.

För i bönens värld, precis som i andra relationer är ärlighet måttet på hur nära vi kommer varandra. Man får känna alla känslor man bär på och vi får uttrycka dem till Gud också. Ibland hoppar man högt när man läser psaltaren, och någon ber om att få krossa fiendens barn mot klippan. Det är ju inte på något sätt politiskt korrekt eller passar att säga på ett kyrkkaffe men Gud tål det, han tål faktiskt rätt mycket mer än vi själva tål till och med. Han tål också allt det mörka vi har i oss, Jesus Kristus har själv dött på korset för att ingen synd ska kunna skilja oss från Gud, det får vi lita på när vi tyngs av vår och världens ondska.

Så oroa er inte, säger Jesus. Bara be. I alla lägen. Om du tvivlar på Gud så tala med Gud om det, om du har bekymmer så släpp in Guds Ande i dem. Har du någon omkring dig som behöver hjälp så säg det till Gud. Han vet redan allt om oss men först när vi också talar till honom så kan vår relation utvecklas och så öppnas på något sätt ett handlingsutrymme för Gud, som ju aldrig tvingar oss till något utan respekterar vår frihet. Och eftersom vi inte vet hur vi egentligen ska be behöver vi inte oroa oss för att göra fel. Det första och viktigaste steget i bönen skola är att be, sedan får Gud själv med sin Ande leda oss vidare in i bönens hemligheter.

Låt oss be:

Gud lär oss att be. Amen