Påsknattsselfie tagen av… mej förstås.
Jag har tänkt en del på ”selfies” i dagarna, självporträtt hette det förr.
Jag har tagit en och annan selfie på sista tiden efter att länge ha varit rätt skeptisk. Det är förstås så att det finns dåliga saker med internetkulturens narcissistiska sidor. Man jagar likes, ofta rätt desperat. Många gör saker de inte borde för att behaga andra. Andra mår dåligt över utebliven bekräftelse, eller att man inte lever upp till idealen
Det är alltför lätt att håna längtan efter bekräftelse men jag tror man ska tänka en vända till först. Bekräftelse vill vi alla ha. Det är till och med så att vi på många sätt lever av att andra ser oss. Idén om oberoende är ofta en lögn.
Alla invändningar till trots så är det egentligen inte nya saker detta. Det är saker som alltid finns med i vårt umgänge med varandra. Det är bara det att det antagit nya former på internet.
Det är klokt att vara rädd om sig. Samtidigt stannar vi ju förhoppningsvis inte inomhus för att folk inte ska se oss i vanliga livet heller. Vi förställer oss och gör oss intressanta på olika sätt också afk. Internet erbjuder på ett sätt möjlighet att själv bestämma vilka sidor av sig själv man vill visa (det är ju det som är problemet med allt det här, och möjligheten) eftersom man har möjlighet att noga välja vilka bilder men visar.
En bra fråga att ställa sig är helt enkelt ”vad vill jag säga med den här bilden” (vare sig det är en selfie eller en annan bild)? Jag tror att vi gör livet surt för varandra om vi alltför mycket går in för att imponera. Älska sin nästa ska man även göra när man lägger upp kort på nätet.
Nu, med allt det sagt kommer en tanke till om just det som är bra med selfies.
Genom mitt arbete med Vandra Vägen och sociala medier har jag nu börjat känna en del människor via nätet som jag aldrig träffat öga mot öga. Det är ofta väldigt roligt och häftigt att det går så pass bra att kommunicera via text men text har också sina begränsningar. I vanliga samtal står tonläge och kroppsspråk för en mycket stor del av kommunikationen. Delvis kan man lösa problemet med smileys 
men ansiktet säger en hel del om vilka vi är som inte kan sägas på annat sätt.
Om man vill kommunicera personligt är det bra att framträda med sitt ansikte. Ett vänligt ansikte gör helt klart att man hellre vill kommunicera, eller hur (det påminner mig om att jag borde byta mitt konstiga profilkort på instagram)?
Det var några tankar om selfies och bilder på nätet. Håller du med? Fattas det något? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar