Bloggpost #1000

Middag på skyskrapebygget. Man får fira lite mitt i jobbandet?

Detta är den tusende bloggposten på Vandra Vägen sedan bloggen startade för rätt exakt 2,5 år sedan. Det är svårt att veta vad man ska göra av sådana här bloggposter. Man vill ju gärna göra något bra av stora jubileer men frågan är vad man ska göra?

Jag tänkte att jag kan ju svara på frågor från er läsare. Men så blev det bråttom och så så det blev inget med det. Själv är ju, sägs det, bäste dräng så jag tänkte att jag ju kan intervjua mig själv i brist på bättre. På det sättet får jag ju också svara på frågor jag gärna skulle få. Eller nåt. Här är i alla fall en fejkad intervju med, eh, mig själv.

Undertecknad. Tornselfie.

Hej Tomas, hur känns det att skriva bloggpost nummer 1000?

Tackar som frågar, det känns rätt häftigt faktiskt. Samtidigt finns det något i mig som tycker det är lite pinsamt många också.

Hur då?

Jag är lite av den ofrivillige bloggaren. Jag vill ju för allt i världen inte vara ”den bloggande prästen” egentligen, det låter lite som en pastor Jansson i mina öron. Hoppas att många av de 1000 bloggposterna innehåller vettiga tankar.

Har det gått som du tänkt när du startade bloggen?

Jovars. Jag har lärt mig mycket längs vägen. En del kanske inte tycker att Vandra Vägen lever upp till namnet som pilgrimsblogg men i så fall lever jag nog inte upp till namnet som pilgrim heller. Jag försöker tänka att jag blir bättre med tiden på att göra på mitt eget sätt.

Vad har du lärt dig?

Jag tror att det varit väldigt lärorikt att skriva så regelbundet. Man får chans att reda ut och fånga upp de tankar som far genom huvudet. Det är förstås så att man lär sig blogga av att blogga men jag tror också jag lärt mig en hel del om kommunikation över huvud taget, eller saker som predikan och så.

Vilken bloggpost är du mest nöjd med?

Jag tyckte det var väldigt roligt när bloggposten om Gordon Neufeld och 7 principer för barnuppfostran länge var den mest lästa bloggposten. Jag tycker generellt att det är riktigt roligt när jag stöter på något på annat håll som jag tycker stämmer riktigt, riktigt bra ihop med den kristna tron. Då blir jag glad.

Är det roligt att blogga?

Det tycker jag. Det är fint att ha ett utflöde för mina tankar. Och det är roligt att sätta bilder till bloggposterna tycker jag.

Elaka tungor säger att du mest bara bloggar för att du vill nå berömmelse och ära, vad säger du om det?

Eh, äh… Säger de så? Vilka?

Är det sant?

Jag har min dos av högmod i hjärtats mörka djup jag också. Inte mindre än andra skulle jag tro. Jag försöker i alla fall att inte tänka så. För det mesta ser jag det som att jag delar med mig av sånt jag tror andra kan ha glädje av.

Vad är finast med att skriva Vandra Vägen?

Det är lite knepigt att greppa det hela. Ibland blir jag påmind om att jag faktiskt har rätt många läsare men det är svårt att förstå det på riktigt. Det är klart att det är väldigt fint att det finns människor som följt bloggen i åratal och tycker att den betyder något för dem.

Vad är svårast?

Tanken på att den som läser Vandra Vägen kanske tror jag är någon sorts vis man eller så. Man kan lätt göra sig en idealbild utifrån någon man bara känner via nätet.

Är det speciellt att vara präst och blogga?

Kanske det. På ett sätt är det lättare eftersom man har en roll att utgå ifrån.

Är bloggar och sociala medier bra för kyrkan?

Det är på gott och ont. Det skrivs mycket taskigheter på nätet mellan olika bloggare och så vidare. Den stora vinsten jag ser är att kyrkan kan få en plats i vardagslivet igen för en del som väldigt sällan söker sig till en kyrka.

Om man vill fira Vandra Vägen på något sätt, hur gör man då?

Då kan man skriva en hälsning, eller skicka gåvo…. eh. Nej gör inte det. Tipsa gärna en vän om bloggen om du  tycker den är bra.

Tack. I och med detta får jag sluta att intervjua mig. Blir det tusen bloggposter till nu?

Vi tar en i morgon i alla fall. Och i övermorgon. Och så vidare.