Den förlorade sonen enligt Rembrandt
I söndags var det liknelsen om den förlorade sonen som var evangelietext i svenska kyrkans församlingar. Jag är som bekant föräldraledig och predikade alltså inte i söndags, inte heller hörde jag någon predikan eftersom jag satt i bilen utanför kyrkan med ett sovande barn istället. Dock har jag läst på lite och vill dela några tankar.
Det är alltid en utmaning med sådana välkända texter som den förlorade sonen. Vi har sett bilder, gjort associationer och så fått med oss andras tolkningar som inte nödvändigtvis stämmer.
Den förlorade sonen enligt Bosch
Det var intressant att se vad de judiska kommentatorerna skrev, och därtill anglikanen Tom Wright. De påpekade några saker som kan vara av intresse.
-Det är en röd tråd genom gamla testamentet hur det är den yngste av två bröder som är den utvalde. Jesu första åhörare lär ha lystrat till och förstått att det var den som var ”hjälten”. Sedan bör de ha blivit mycket mer upprörda än vad vi (alltför fromma och med dålig koll på omständigheterna då) blir över den yngste sonens svinaktiga beteende.
-Vi som lever i ett väldigt specialiserat samhälle kanske ser framför oss att Fadern fick tömma halva sitt bankkonto och ge hälften till varje son. Så gick det förstås inte alls till. Det var jord och djur som måste säljas och sånt är inte gjort i smyg direkt. Det var snarare så att det var sonens fel att hela familjen blev utskämd.
-De judiska kommentatorerna påpekade hur orättvist det är av kristna att tolka det som något chockande och nytt Jesus kommer med att beskriva Gud som en kärleksfull far. Att Gud är god och barmhärtig framgår hela vägen genom gamla testamentet. En annan sak som brukar sägas är att den ”hemmavarande sonen” (sedär vilket märkligt namn han fått) tillsammans med de fariséer han förmodligen ska föreställa antas vara glädjelösa typer som sliter och släpar utan att få något gott tillbaka (den bilden har vi nog från Luthers egen livsberättelse).
-Den äldre brodern envisas med att vägra kalla den andre för bror. Det heter istället ”din son” och så. Hans far envisas å sin sida med att om och om igen inpränta ”din bror”. Det är kanske en av de viktigaste poängerna? Här kommer den förlorade tillbaka, en parasit som inte bidrar med något utan lever på bidrag, dessutom en som skämt ut släkten. Om hans far tar emot honom som son, visst borde hans bror ta emot honom som en bror då?
Poängen är förstås i grund och botten att alla förlorade är välkomna och efterlängtade hos Gud så huvudpoängen går ju fram men det är värt att tänka en del på detaljerna också. Det mesta av det här var nya och intressanta iakttagelser för mig. Vad tänker du om dem? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar