Fanatiker i aktion med att bränna kättare. För deras eget bästa.
Jag har tänkt en del på fanatiker på sistone. Jag läste ”konsten att bota en fanatiker” av Amos Oz och tyckte att den gav mig mycket. Oz har levt hela sitt liv i Israel vilket han menar gör honom till något av en expert på fanatism bara det.
Det är lätt att vi tänker oss att beteckningen fanatiker hör ihop med vissa åsikter eller ideologier men så är det faktiskt inte. Man kan vara en fanatiker på väldigt många sätt. Det går alldeles utmärkt att vara fanatiker även om man företräder en majoritetsuppfattning. Det är inte åsikten det kommer an på utan hur man förhåller sig.
Enligt Oz kännetecknas fanatikern av brist på fantasi och inlevelseförmåga. Fanatikern kan inte tänka utifrån den andres perspektiv. Detta innebär också att fanatikern saknar humor. Jovisst, de kan vara mycket sarkastiska men de äkta skratten är ovanliga. Framförallt har de svårt att skratta åt sig själva.
Fanatikern lever gärna sitt liv genom andras liv. Han eller hon är väldigt intresserad av hur andra ska leva och kan till och med tänka sig att tvinga andra att förändras för att bli som man själv tycker det borde vara. Detta är givetvis i största välmening, för att man vill rädda den andre.
Det är skönt att tänka på att om det nu är i brist på fantasi och inlevelseförmåga problemet sitter så går det faktiskt att tillfriskna från fanatism. Många fanatiker ”botas” kanske också av tillfälligheter som gör att man lär känna någon som inte är som en själv?
Jag funderar nu på om jag kommit på testfrågan för att avslöja kristna fanatiker. Vad sägs om följande:
-Skrattade Jesus någonsin åt sig själv?
Eller kanske ”har Jesus humor?” eller något i den stilen. Jag tror att hur vi tänker om den frågan avslöjar en hel del. Vad tror du?
Lämna ett svar