I bibeln är det ett återkommande tema att människan är satt på jorden med ett uppdrag gentemot resten av skapelsen. Det brukar vi kalla för förvaltarskap. Människan är satt att förvalta skapelsen.
Per Larsson påpekar i sin bok att ordet förvaltare är rätt problematiskt att använda. I vardagsspråk brukar det beteckna något rätt träigt och konserverande. Man kan förvalta genom att bevara till eftervärlden. Tänk vidare på ekonomer och fondförvaltare. Den som förvaltar pengar behandlar dem som ett objekt man kan manipulera efter egna syften (att tjäna mer för egen del eller för sin arbetsgivare). Det stör det bibliska motivet eftersom det kan få oss att uppfatta skapelsen på motsvarande sätt. Som ting, resurser som människan kan utnyttja för egen vinnings skull. Inte som något vi står i tät relation till.
Det bibliska bilden är egentligen en helt annan. Såvitt jag förstår (utifrån Per Larsson återigen) så är det helt annan klang i det grekiska ord vi översätter till ”förvaltare”. ”Oikonomos”, den som sköter om ett hushåll åt dess ägare, betecknar en som har ansvar och sin herres förtroende. Klangen är varm och respektfull. Det är ett ömsesidigt förhållande där man förväntar sig en god och tät relation mellan oikonomos och husets herre eftersom den som sköter hushållet givetvis ska förhålla sig till det på samma sätt som ägaren själv.
Så borde det alltså vara med vår kristna syn på att vara satta som förvaltare i skapelsen och inför varandra. Vi förväntas ha samma förhållande till skapelsen som Gud själv. Det förhållandet lär vi oss genom att närmare lära känna hur Gud ser på sin skapelse. Om vi tar den uppgiften på allvar blir det omöjligt att se skapelsen som något vi kan utnyttja kortsiktigt.
Det är svårt att hitta ett bra ord att ersätta ”förvaltare” med på svenska. På engelska har de ”steward” och det låter ju trevligare. Man kanske skulle kunna tänka i termer av ”företrädare” eller ”ställföreträdare” men jag är inte säker på att det är något framsteg direkt.
Lämna ett svar