Det är länge sedan jag hade glädjen att presentera en gästbloggare här på Vandra Vägen men nu är det i äntligen dags. Idag och vid ytterligare två tillfällen kommer Kristian att dela tankar från sina pilgrimsvägar här. Jag lämnar stolt ordet till honom.
Del 1 av 3: Förundran
Nu tar jag över tangenterna och gästbloggar lite. Kristian Hjertén heter jag, är 22 år och bor i Uppsala där jag just nu har studieuppehåll från sjuksköterskeprogrammet.
För nästan 1,5 år sedan tog jag mig an den ca 80 mil leden mellan Sant-Jean-pied-de-port till Santiago de Compostela (Spanien) och med facit i hand kan jag stolt säga att det utvecklade mig enormt som person, som medmänniska och som troende.
För mig handlade det om att få komma iväg och göra något jag längtat efter och kanske ännu mer, att få stå på egna ben.
Efter flyg och buss stod jag där, i början av leden och helt plötsligt infann sig en känsla av skräckblandad förtjusning. Jag hade kommit till början av den längsta strapatsen jag någonsin gjort.
Innan solen ännu hade gått upp gav jag mig av samtidigt som de 10 andra pilgrimer jag delat rum med. Den första sträckan var den brantaste på hela leden och ofta den som prövade vandrarna mest.
Med blicken fäst i marken stretade jag mig upp för backen och började mer och mer ångra valet av kängor.
Väl uppe på berget var jag väldigt trött i benen och det var inte förrän jag kom till det första vattenstoppet som jag verkligen lyfte huvudet för att beskåda utsikten. Återigen infann sig en upprymdhetskänsla, att världen kan vara så här vacker!
Jag tror att vi många gånger är alldeles för fokuserade på den väg vi vandrar, på det vi packat med oss, att vi inte hinner titta upp och njuta av det vi har runt om kring oss.
Våra medmänniskor, våra nära och kära, Gud.
Ser du verkligen allt det goda omkring dig?
Lämna ett svar