Du sträckte ut din hand, jag såg och trodde
att liv och kärlek levde i vår nöd.
De blinda såg, de hungrande blev mätta.
Du räckte ut din själv i vin och bröd,
men ljus och frihet blev till natt och död.
Du räckte ut din hand på trä som bar dig
i stum förtvivlan mot din himmel opp.
Jag stod där tyst på avstånd, mitt bland folket,
såg såren i din hand, din fot, din kropp.
Och mörkret slöt sig tungt och utan hopp.
Jag hörde ryktet flyga över staden
att graven inte höll min Herre kvar.
Men jag har sett och hört och lärt av livet
att dödens gåta aldrig kan få svar,
och ingen ger tillbaks vad graven tar.
Då räcker du emot mig dina händer.
Min Herre och min Gud är här igen.
Och jag får röra dig med mina händer
och höra dig som då, för länge sen.
I tvivlens mörker möter jag min vän.
Och jag blir fri att möta allt som kommer,
och jag kan räcka ut min egen hand
mot dig som finns i mina minsta vänner,
i deras nöd – och kanske jag ibland
får ge åt andra värmen av din hand.
Det du läst är en psalm. Nummer 473 i Svenska Kyrkans psalmbok. Jag vet inte om jag någonsin sjungit den men jag har läst den och känt på styrkan i orden. Det här är faktiskt en påskpsalm men som jag ser det tar den dödens realitet på allvar. Den har några oväntade vändningar jag tycker mycket om. Den är skriven av J A Hellström med musik av Kjell Bengtsson 1970.
Dagens poesi för dig och mig. Dela gärna en tanke nedan.
Lämna ett svar