Vi är många som brukar sätta upp behov och begär i någon slags motsatsförhållande. Tanken är då att behov är sånt vi ska värna om att ta hand om medan det är mer lurt med begär (och Jesus säger ju också ett och annat om att akta sig för begären så det är nog gott och väl).
När jag nu läst lite Margareta Melin och annat har jag kommit att fundera på om det är lite rörigare än så.
Tänk om även begär är grundade i behov. Det är bara det att vi inte vet vad det verkligen är vi behöver. Det finns paralleller till barnuppfostran; barnet kanske löper amok för att få något när det egentligen har ett skriande behov av något helt annat. Så är det nog många gånger för vuxna också. Vi kanske ska se våra begär som tecken på ouppfyllda behov? Och så får nästa fråga vara vad det är vi egentligen behöver?
Som vanligt återvänder vi till Augustinus stora one-liner ”sök det du söker men inte där du söker det”.
Vad tänker du om det här?
Lämna ett svar