Många lever fortfarande med missuppfattningen att Martin Luther var en glädjelös och tråkig typ som var emot allt som är roligt. Från Luthers år i kloster står det klart att han hade en hård kamp med att räcka till inför Gud genom sitt sätt att leva och sin botgöring.
Men Martin Luther var också en levnadsglad person som njöt av sällskap, studier, öldrickande, musik och, med tiden, familjelivet.
Några stop om dagen tog sig nog Luther.
Sätter man ihop de delarna kan man tänka sig Luther som en sammansatt person som hade ett stråk av ruvande depression och svårmod i sig. Hans insikt om Guds nåd som det enda vi behöver inför Gud hjälpte honom i den kampen.
Luther såg djävulen i allt som bröt ner.
Luther menade att glädje är den kristnes rätta kännetecken. Det som bryter ner oss i depression och anfäktelser (tankarna att vi inte är älskade av Gud) är alltid för Luther djävulens verk. Djävulen vill förstöra glädjen.
Det är av den anledningen Luther kunde säga sådant som
”Synda tappert”
och skriva om sitt svärande och drickande. När det gällde att hålla anfäktelserna på avstånd var nästan vad som helst tillåtet, bara han fick depressionen i schack.
Martin Luther var utan tvekan en karismatisk person som hela tiden hamnade i centrum där han befann sig, till exempel kring bordet i Wittenberg där studenter tecknat ner mängder av hans slagfärdiga uttalanden i ”bordssamtalen”. Man kan se framför sig hur de ivrigt sög i sig varje underbart ord han sade. Och det hade han nog inget emot.
Lämna ett svar