Dalstorp kyrka. Est. 1965. Eller år 1000 eller så, eller år 33, beroende på hur man räknar.
Jag höll ju aldrig min predikan i söndags då Dalstorps kyrka fyllde 50 år. För att den inte ska vara helt bortkastad så lägger jag den här i stället. En predikan på domsöndagen alltså. Och på kyrkans födelsedag. Jag kommer nog återkomma med lite mer om Dalstorps kyrkohistoria här framöver också. Stay tuned.
Domsöndagen 2015, Dalstorps kyrka 50 år
Det är kyrkans dag idag. Vi är samlade till födelsedagskalas för Dalstorps kyrka som fyller 50 år. Igår om man ser till vanliga kalendern men idag om man ser till kyrkoåret och det är ju rimligt att göra det när det är en kyrka som fyller år. Och det är närmare bestämt domsöndagen. Kyrkoårets sista söndag, den som ska påminna oss om tidens slut och den dag då Guds seger över ondska och död ska vara slutgiltig. Två saker alltså. Kyrkan och domens dag. Och kanske hur de hör ihop. Vi börjar med det första.
Vad är egentligen Kyrkan?
Som många vet så bor jag ju inte i Dalstorp (än, säger de när jag säger det) så jag åker hit väldigt ofta istället. Och så kommer man uppifrån Gundlabo och ser tornet på Dalstorps kyrka på avstånd, och sen svänger man av hit då står den där så vackert vid sjön. Tornet ger ett ganska smalt och spetsigt intryck och när man ser det så kan man tänka att det är bra att kyrkan finns, så att Gud får en syl i vädret.
Det är en rätt bra bild för att kyrkan är så mycket mer än själva byggnaden. Den är i första hand något annat som byggnaden bara finns till för att underlätta för.
Jag såg ett sånt där klipp på youtube på internet med en brittisk pastor. Han berättade att han helst inte presenterade sig som präst när han mötte nya människor, för han tyckte de kanske hade konstiga bilder av vad han var för en i så fall och vad han höll på med. Så han tog ut svängarna lite grann.
Han berättade om att han hamnat bredvid en person på flyget och de sa hej och pratade om vart de skulle resa och så. Han frågade vad hon arbetade med och hon berättade det. Sen frågade hon vad han jobbade med. Och då sa han…
Att han jobbade för en global rörelse. Och det imponerade visst på henne så han fortsatte med att säga att de hade verksamhet i nästan alla länder på jorden. Då blev hon ännu mer imponerad. Så han fortsatte att berätta om att de hade sjukhus och hospice och arbete med hemlösa, äktenskapsrådgivning, barnhem, matdistribution, katastrofarbete, utbildningsprogram, alla sorters rättvise och försoningsarbete. Och så avslutade han med att säga att de såg till människor från födelse till död, och verkade inom beteendeförbättring.
Hon var så imponerad att hon utropade WOW så högt att folk vände sig om och undrade vad han sagt för fantastiskt. Och så frågade hon vad organisationen hette. Och då sa han ”kyrkan”. Det kallas kyrka.
Det kan vara bra att höja blicken och se på kyrkan med nya ögon, den står där så välbekant varje gång man kör förbi, går till en grav, firar en gudstjänst men det här är något oerhört stort vi är i.
Det här är ett lokalkontor i en världsvid rörelse. Vet ni vad ordet ”Kyrka betyder?” Det kommer från grekiskans kyriakos och betyder ”det som tillhör Herren”. De som tillhör Herren. Guds folk.
Det antyder förstås att inte allt tillhör Herren. På ett sätt gör det ju det. Gud har skapat allt och håller allt gott vid liv i detta nu. Men det finns så mycket i världen som inte är gott och inte kommer från Gud. Men vi som hört evangeliet, som döpts och fått Guds löfte vi får lita på att vi tillhör Herren.
Så här i domsöndagstider så brukar jag tänka på dagen D. Frankrike var ett ockuperat land. En främmande makt hade tagit makten och lagt allt under sig. En rätt bra bild av vår värld. När Gud skapat allt såg han att allt var mycket gott men sedan gick det illa. Så mycket ondska som sker runt vår värld, så mycket vackert som gått sönder. Andra krafter än de goda råder på så många ställen.
Man Gud har gjort landstigningen. Dagen D. I Jesus Kristus klev Gud in på scenen här i allt mänskligt kaos. Han strider inte med vapen och sånt, för våld leder till våld. Och visade en annan väg. Och han bjuder in till Guds rike. Och när de försökte stoppa honom visade det sig att han faktiskt är ostoppbar. Inte ens graven kunde hålla honom. Den avgörande segern är vunnen. Tyskarna förstod rätt snart att det bara var en tidsfråga hur länge de kunde hålla emot inför befrielsestyrkan. De gav sig inte för det. Det var otroligt mycket destruktiva handlingar som gjordes och liv som gick till spillo även under krigets slut när det egentligen var avgjort. Helt i onödan men ondska är ju också så fruktansvärt onödig. En dag ska den verkliga freden komma. Det är den vi ser fram emot idag. Vi befinner oss mellan dagen D och krigsslutet. Och när freden kommer så kommer det vara en verklig fred. Inte bara ett vapenstillestånd där vi ändå ligger med vapnen under kudden och sover med ett öga öppet för att vi inte riktigt kan lita på varandra utan verklig fred och frid. För kriget ska vara slut för alltid. Och våldet. Och rädslan. Och döden.
Det där är så härligt att tänka på men också lite svårt. Jag vet ju att det onda inte bara finns därute utan också här inne. Jag är del i det. Jag vill inte det men jag är del av det sätt att tänka och vara mot varandra som är så destruktivt. Vill Jesus verkligen ha med mig också på sin sida? Han vill det. Det går inte att undgå att märka det när man läser bibeln. Jesus har inte kommit för att besegra oss utan för att befria oss. Han har inte kommit för de friska utan för de sjuka. Vi har hört att det ska bli krigsrättegångar och sanningen om var och en ska komma i dagen, för hur skulle offren annars kunna få upprättelse? Men det är Jesus som dömer. Han som hellre själv går till korset än förlorar oss.
Kyrkan lever där mitt emellan. Vi lever i den här trasiga världen som är skapad till skönhet och helhet men som nu är så svår att leva i för oss. Men vi lever också med blicken vänd mot framtiden.
Det gör vi rent konkret här i kyrkan. Vilket väderstreck sitter vi mot? Öster. Och varför gör vi det? Det har kristna gjort i alla tider. Öster är morgonens väderstreck. Man kan se det som att det är från öster framtiden kommer till oss, rullar in över världen, tidszon för tidszon. Solen stiger i öster. Långt innan de kristna hade byggt kyrkor så samlades de i gryningen och bad vända mot den stigande solen. Framtiden ligger i Guds händer. Det förflutna ska inte längre ha makt över oss.
Budskapet om honom som segrar nådde på 1000 år eller så ända hit. Rebell efter rebell som blivit delaktig i det onda här i världen lade ner sina vapen. De döpte sig och sa: jag tillhör Herren. Den väg han visar är bäst för mig. Innan kyrkan hade kyrkor av sten hade vi kyrkor av kött och blod i människors hjärtan. Och det är den verkliga kyrkan. Den av levande stenar. Sen byggde man kyrkor här, där vi kan be och fira gudstjänst och vänta in Guds framtid. Tillsammans med Gud förstås, för Kristus finns här mitt ibland oss.
Vi vänder blicken framåt och där ser vi altaret, där bjuder Kristus in oss till nattvarden och till gemenskapen kring honom själv. Gång på gång. Han vill gjuta nytt mod i oss, hjälpa oss att hålla ut. Och vi kan titta på Dalstorps altartavla. Det finns mycket att säga om den men min första association när jag sett den med den här gröna belysningen är att det står ett träd där i mitten.
Livets träd finns med i bibelns visioner om Guds framtid. Precis som en gång i Edens lustgård ska livets krafter råda på nytt. Gud ska återupprätta sin skapelse och han ska bli allt. Överallt. Jesajas gamla ord får avsluta denna predikan.
”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.”
Lämna ett svar