När blir konst kristen?


Maria och barnet är stora i Kyrkan. Väldigt tydligt att det här är kristen konst men måste det vara så tydligt på alla kristna bilder?
Maria och barnet är stora i Kyrkan. Väldigt tydligt att det här är kristen konst men måste det vara så tydligt på alla kristna bilder?

Allt jag kommer skriva här är i det väsentliga lånat från Joel Halldorf och Läsarpodden, kanske den allra bästa podcasten just nu. Lyssna på den!

I samtal om Romanen Lila, som jag förstås inte läst, än, talar Joel Halldorf och Patrik Hagman bland annat om kristen konst. ”Kristen konst” associeras idag till ganska kitschiga konstuttryck som bilder på kors och lovsångsmusik. Väldigt hårt nischat alltså. Många drar sig även för att hävda att konst ens kan vara kristen.

Det Joel Halldorf menar är att konst blir kristen, inte på grund av vilka motiv som avbildas eller av hur tydligt ett kristet budskap förmedlas i den utan snarare i vilken världsbild den passar in. Vilken värld böckerna utspelar sig i. Vi kan ta JRR Tolkiens värld som exempel. På ytan finns det inget ”kristet” där men den utspelar sig i en värld där det onda hela tiden hotar att förstöra allt men där det goda upprätthålls av ”nåd”, av osynliga goda krafter. Sett ur det perspektivet är det otroligt mycket av vår litteratur, bildkonst och musik som är kristen eftersom den är sprungen ur en kristen världsbild hos konstnären.

Jag tänker ibland på improviserad musik. Man kan spela samma tonslinga mot bakgrund av helt olika ackord och få väldigt olika slutresultat av det som kanske kan betraktas som samma melodi. Att avbilda den kristna tron handlar i väldigt mycket om att försöka få till helheten, bakgrunden inkluderad, rätt.

 

Med fel bakgrund – utifrån de fördomar som finns om Gud och kristen tro i vår kultur -så blir verkligen väldigt mycket i den kristna tron obegripligt. Man måste gå djupare. Och konsten är kanske ett av få sätt att verkligen ge oss ett bättre sätt att se på oss själva och vår värld, ett ”kristet sätt”. Därför är litteratur, bilder och musik som försöker förmedla detta mer mellan raderna än på dem av enorm betydelse. Vi behöver mycket mer av den varan!

Vad tänker du om ”kristen konst”? Skriv en kommentar!

6 kommentarer

Rebella undrar säger
9 januari 2016 – 11:04

Som en pendang. Vad med kristen musik?

Någon använde för ett tag sedan "Sång till Karl-Bertil Jonsson 14 år" i en gudstjänst, vilket jag reagerade på. Han hade i alla fall en borgerlig begravning. Själva berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton må passa väldigt väl in i den kristna bakgrundstonen (åtminstone enligt vissa tolkningar, de SD-kristna håller kanske inte med) men jag vet inte. Alltså jag bryr mig inte. I en församling jag ibland besöker framförs regelbundet sånger av annat ursprung. Men när upphovsmannen var ateist.... (vi kan invända, om Tage Danielsson, att vi faktiskt inte vet. Han pratade aldrig om sådana saker. Han kan ha varit seriös agnostiker som gått ur kyrkan just för att han tog det på allvar. Ateisterna claimar honom iaf numera som "sin".)

Alma-Lena svarar
19 augusti 2017 – 11:04

Och jag claimar honom som min! Tage forever! Men Rättvisa Gudrun kan ateisterna ta.

Alexandra säger
9 januari 2016 – 02:58

Intressant inlägg. Kan då till exempel ett nutida körverk komponerat utifrån ett antikt grekiskt drama framföras i kyrkorummet inom ramen för kristen liturgi med hänvisning till att det grundläggande temat är överensstämmande med ett kristet tänkande, för att det så att säga finns mellan raderna, trots anakronismen? (Autentiskt exempel.)

Thorsten Schütte svarar
19 augusti 2017 – 11:04

De stora passionerna såsom Matteuspassionen har många gemensamma drag med grekiska tragedier, t ex körens roll och handlar om existentiella frågor, så men en kommenterade inramning passar många av dem i en kyrka.
Och i litteraturen tycker jag att Astrid Lindgren ”predikar” mellan raderna, inte minst i Mio min Mio (Sagan om Ringen light). Och slutet på filmen ”En man som heter Ove” är ju en vacker beskrivning om mötet med våra kära efter döden och att alla tår torkas bort.

Tomas Jarvid säger
9 januari 2016 – 10:15

Man kan nog med foga vara lite skeptisk när olika saker sägs stämma med det kristna budskapet för det beror säkert på hur man ser det. Sen kan man ju ändå ha skäl att spela många sorters musik i kyrkan som inte är ren kyrkomusik men då tycker jag det är bättre att spela med öppna kort om det.

Rebella undrar säger
9 januari 2016 – 11:07

Jag har förresten inte lyssnat på Läsarpodden när de pratar om romaner. Det har låtit ganska off med program om romaner man inte tänker läsa. Fackböcker är en annan sak, då kan podden vara liksom en snabbgenomgång av boken - antingen introduktion eller en sammanfattning som gör så man typ slipper läsa den :p Men du tycker det är bra ändå alltså? Vad poddar de om när de pratar om romaner?

Tomas Jarvid svarar
19 augusti 2017 – 11:04

Läsarpodden är bra grejer. Det har väl hänt en gång hittills att de talat om en roman men det har inte känts konstigt på något sätt. Jag är iofs inte så rädd för spoilers men jag minns det inte som att det är med några såna heller. Det är ju ett teologiskt samtal om världsbild och grejer som är väldigt intressant.

Tomas Jarvid säger
10 januari 2016 – 09:05

Väldigt roligt att följa kommentarerna här nu när dagens id lugnat ner sig. Jag tror någon skrev en bok om den kristna symboliken i Mio min Mio och blev stämd av Astrids släkt som hävdade att det var fel att tänka så men det ligger ju i öppen dager. Alla goda har kristna namn och de onda hedniska...

Jag bloggar vidare lite i ämnet i morgon!

Rebella undrar svarar
19 augusti 2017 – 11:04

Oj? Spännande. Ja gör det!

Rebella undrar svarar
19 augusti 2017 – 11:04

http://www.aftonbladet.se/debatt/article10443345.ab

Arne Reberg skrev en bok om Astrid Lindgren och blev anklagad för allt från faktafel till att kränka författarinnan genom att utmåla henne som kristen. Efter kritiken slutar nu förlaget att marknadsföra och sälja boken.

http://www.signum.se/archive/read.php?id=3586

Lindgrens böcker är ofta späckade med inslag från den kristendom som var utbredd under hennes barndom, då man skulle kunna sin katekes och den bibliska historien. Dansken Werner Fischer-Nielsen har i sin bok Astrid Lindgren och kristendomen spaltat upp på vilka sätt inslagen kan förekomma, t.ex. ord och uttryck hämtade från religiöst språkbruk, religiösa handlingar, kyrkliga traditioner och bibelcitat. Vid vissa tillfällen tenderar han att övertolka, som då han liknar Emils och Alfreds bad i Katthultssjön vid en dopritual (s. 29 f.) eller jämför Pippi med Jesus och hennes trädgård med ett paradis (s. 37).

En bok utgiven 2004 som framställde Astrid Lindgren som bekännande kristen fick dras in på grund av dessa och andra oriktigheter. Trots de många bibelallusionerna i hennes böcker gör man klokast i att se henne som en agnostiker. Hon har själv uttryckt sin ambivalenta inställning med orden: ”Nej, jag tror uppriktigt sagt inte på Gud. Fast hade min far levat hade jag aldrig vågat säga så här för då hade han blivit så ledsen. / Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad”

Signum-artikeln är rätt utförlig på den här punkten. Ämnet är lättgooglat, man får många träffar. Till och med Wikipedia-artikeln om Bröderna Lejonhjärta hävdar att man kan se Jonathan som en Kristusfigur (njaej, vrider man inte till rätt ordentligt då?)

Rebella undrar säger
25 januari 2016 – 01:12

Länk synnerligen on topic: http://www.svd.se/att-lasa-rockpoeter-med-hjalp-av-bibeln/om/kultur:litteratur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *