Nej nej, det var bara Jona som hamnade i magen, de andra klarade sig.
Idag får ni hålla tillgodo med gårdagens predikan. Mest om Jona, därav illustrationen. För septuagesima 2015. Nu kör vi!
Nåd och tjänst
På ett sätt kan man säga att Jona är den bäste av profeterna i gamla testamentet. När han kommer till den jättestora fiendestaden Nineve och säger åt dem att vända om från sin ondska och leva efter Guds vilja så gör de det! Många av de andra profeterna lyckas inte ens få sina egna landsmän att lyssna på dem. Jeremia kallas ”tårarnas profet” eftersom han predikar och predikar men ingen lyssnar på honom. Men Jona lyssnar de på och gör som han säger.
Samtidigt kan man säga att Jona är sämst i profetklassen på många andra sätt. Han är ju så ovillig att ens gå till Nineve från första början. När Gud kallar honom till det så ger han sig av åt rakt motsatt håll istället över havet. Gud sänder en storm (Gud handlar genom mycket naturfenomen och djur i Jonaboken) och han hamnar i en vals mage innan han till slut kommer ut och går med på att gå till Nineve. Där predikar han och folket lyssnar, men vad händer? Han blir inte glad, han blir arg! Nu kommer ju Gud inte straffa folket där. Sent omsider i berättelsen kryper det fram att det var där skon klämde hela tiden. Han ville inte predika för han ville inte att folket där skulle få någon andra chans. Han skäller på Gud och anklagar honom på ett märkligt sätt: ”Jag visste ju att du var en nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med” och så säger han att han inte vill leva längre. Gud talar och frågar honom ”har du skäl att vara vred?” Den frågan blir hängande i luften. Jona går och sätter sig på en kulle och verkar hoppas att det ändå ska gå illa för Nineveborna på något sätt. Där sitter han i hettan.
Gud låter en buske växa upp i rekordfart och skugga honom och Jona blev glad över den. Men nästa dag skickar Gud dit en mask som gnager ihjäl busken så att solen bränner profeten. Och han klagar till Gud igen. Gud frågar igenom han har skäl att vara vred och Jona säger (förstås) att han har alla skäl i världen att vara vred. Sedan talar Gud en sista gång och hans ord blir hängande i luften för profeten och för dig och mig att fundera på. ”Du bekymrar dig över busken som bara funnits här en dag och som du inte gjort något alls för att få hit, skulle jag inte bekymra mig över staden Nineve med 120.000 människor (måste varit ofattbart mycket folk, vi ska nog mer tänka New York än Borås här?) som inte kan skilja höger från vänster, och där det finns många djur?” (att djur är viktiga för Gud framgår på alla sätt i Jonas bok).
Gud är sen till vrede och rik på kärlek men Jona är tvärtom. Och det kanske vi är också. Vi kanske tycker Gud ska vara god mot oss men hård mot de vi inte tycker om. Gud har också verkligen väldigt mycket tålamod med Jona, han får nya chanser hela tiden och Gud använder sig av honom som profet och det går bra fast han är så tjurskallig (det kan vara en tröst för oss andra tjurskallar). Men Jona har inte riktigt kunnat smälta att om Gud är en nådig och barmhärtig Gud så är han det mot alla, även de han inte tycker om. Och han vill till på köpet att Jona ska börja se på andra med hans ögon.
Temat för dagen är ”Nåd och Tjänst” och alltid i den ordningen. Gud är god mot oss och så får vi försöka ta efter och behandla oss själva och andra väl.
I evangeliet får vi en liknelse av oss som tjänare. När herren i huset kommer hem och finner att tjänaren jobbat bra hela dagen så reagerar han inte jättemycket på det. Det är ju tjänarens jobb. Poängen är förstås att vi kanske gärna har en syn på Gud där Gud på något sätt blir skyldig oss en massa gott när vi gör gott på olika sätt men i praktiken kan vi aldrig riktigt komma upp på pluskontot på det sättet. Det är ju vår uppgift att sköta skapelsen, älska vår nästa och tillbe Gud, det är liksom baspaketet. Och vi lever inte upp till det. Det blir lite som när ett litet barn ”hjälper” sina föräldrar och tror att det verkligen gjort en avgörande insats. Det är bra att vi gör vad vi kan men vi ska inte överdriva vår betydelse.
Samtidigt är liknelsen lite konstig för visst är det väl just sån Jesus får Gud att framstå? Som en som gör sig själv till vår tjänare och tar hand om oss, dör på korset för vår skull. Tjänarnas tjänare. Den som faktiskt gör mer än man kan begära och bevisar sin kärlek på det sättet. Fast inte för att vi förtjänt det på något sätt genom extraordinära insatser, utan för att vi är barn i huset. Älskade barn. Vi kan inte göra oss förtjänta av Guds kärlek. Och vi måste inte. Men vi får ta emot den och sedan ge vidare åt andra av det vi fått. Förhoppningsvis kan vi och Jona bli lite generösare mot andra ju mer vi ser att vi själva hela tiden lever av gåvor.
Lämna ett svar