Drottning Esters stund

Såningsmannen sår ut vete till att dö och ge liv.

Såningsmannen sår ut vete till att dö och ge liv.

Här är min predikan från igår, fastlagssöndagen, som jag höll i Hulared och i Ljungsarp. Med brasklappen att den var bättre när jag höll den muntligt för då fyllde jag i några saker som fattas i texten. Så om du tycker den har någon brist får du tänka dig att jag kompenserade för dem muntligt ;)

Fastlagssöndagen 2015, Kärlekens väg.

Drottning Ester vet inte om det för hon levde nästan 500 år före Kristus men både på ytan och på djupet så liknar hon Jesus mycket. Det judiska folket är (som vanligt) utsatt och i fara. Fienderna gaddar sig samman och det enda hoppet står till Ester, som själv är jude och i lika stor fara som de andra, men som har en liten chans att få tala med kungen och avstyra faran. Men hon har inte heller fritt tillträde till kungen, det var inte nån jämställd relation direkt, och om hon går till kungen utan att ha blivit kallad så riskerar hon livet.

Mordokaj, som också är jude, talar med henne som vi hört och säger att ”kanske var det för en stund som denna som du blev drottning”, och Ester utsätter sig för faran och går till kungen. ”Är jag förlorad så är jag förlorad”, säger hon. Ni får läsa Esters bok om ni inte gjort det, det är en spännande liten historia och inte särskilt lång eller svår. Så får ni veta hur det går, för det berättar jag inte nu.

Kanske var det för en stund som denna som du blev drottning. Det är ord som vi nästan helt känner igen från evangeliet. Jesus säger ”Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. 28Fader, förhärliga ditt namn.”

Nästan samma ord, och till skillnad från Ester så vet han att det här är stunden han kommit för. Nu när grekerna, utlänningar, kommer för att söka honom så förstår han att tiden är inne. Han ska förhärligas.

Och det där är ett konstigt sätt att uttrycka det som Johannesevangeliet kör med. Det handlar nämligen om korsfästelsen som närmar sig. Då ska Jesus bli förnedrad på värsta tänkbara sätt men i Guds ögon är det något annat. Ett förhärligande, där Jesus visar vidden av Guds kärlek och ska besegra ondskans krafter.

Vi kan pausa lite där och fundera på det där med stunden. Jag tänker mig att det kan vara så för oss ibland också, att vi ibland kan känna i stunden att nu hänger det på mig. Kanske att det är för det här ögonblicket som jag lärt mig något sedan tidigare eller så, nu när min medmänniska behöver mig, när ingen står upp för den som är utsatt för andras hån eller vad det kan vara. Dagens tema är kärlekens väg och kärlek är ju fint och bra sådär i allmänhet men det är i de konkreta situationerna som det bränner till. Då när vi plötsligt behövs, är vi redo då?

För några år sedan var det en dramatisk flygolycka i England (tror jag) då en pilot i en väldigt svår situation lyckades landa ett stort flygplan på en liten flod och rädda passagerarna. Och tidningarna skrev om det att det var ett underverk som skett. Men frågade man piloten själv så hade han en annan syn på saken. Han hade lång träning och erfarenhet och när han förstod vad som var på väg att hända visste han vad han skulle göra. Under loppet av några minuter hade han hundratals små kommandon att göra, knappar att trycka på och saker att göra där i cockpit, och han hade övat så väl att det nästan gick av sig själv, han litade på sin träning och tvekade inte utan gjorde det han skulle.

Han var redo när stunden kom. Det var för en stund som denna han tränat sig till pilot. Jag har en dröm om att vara som piloten i mitt liv. Jag är sorgligt långt ifrån att vara där för när situationerna kommer då jag kan vara till hjälp kan jag bli lamslagen och tveka eller önska att slippa behöva bli inblandad eller så men det är en dröm jag har. Att vara redo när det hänger på mig. Det kanske är din dröm också?

Det heter kärlekens väg för vi måste försöka vandra den hela tiden. När det gäller flygförmåga så fr man lära sig det med många flygtimmar, när det gäller kärlek så får vi öva oss i en massa mindre allvarliga situationer på att göra lite mer än vi hade behövt, och läromästaren är Jesus. Nu styr han mot Jerusalem för att hans stund är kommen men han har egentligen alltid varit på väg dit.

Jag tänker på de där grekerna som kommer för att de vill se Jesus, vi får inte veta om de får det för vi hör inget mer om dem men det kanske är poänger med det. De kommer till lärjungarna för att få se Jesus och istället för att skynda sig att tala med sökarna själv så undervisar Jesus lärjungarna med några berömda ord som brukar kallas ”vetekornets lag”. Sannerligen, om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör så ska det bära rik frukt”. Lite som att Jesus vill säga ”gör vad ni kan själva för att visa på mig”, lev som jag lever. Något för oss nutida lärjungar att fundera på.

En del av lärjungarna kommer att verkligen få ge sitt liv för andra rent bokstavligt. Men alla vi är kallade att älska så som Jesus älskar oss på olika sätt utifrån den situation vi är i. Vi fick höra de fantastiska orden i brevtexten ”Gud vill att alla människor ska bli räddade”, det kanske vi också skulle säga att vi gör, att vi vill att det ska gå bra för alla vi möter, men tänker vi djupare så är det nog inte så. En del är mycket roligare att gnälla på och om än att be för och vara hjälpsam mot. Samtidigt är det väldigt bra att tänka att Gud älskar mycket mer än vi gör, inte mindre. Om jag inte begriper mig på Gud så är det för att Gud skiljer sig från mig på det sättet, att Gud är kärleksfullare och mer engagerad än jag kan föreställa mig.

Vetekornets väg är Jesu väg, det handlar om hans död på korset för att världen ska leva. Långt mer än vi förmår men vetekornets lag gäller för oss också. Givetvis att vi ska göra vad vi kan för andra men också för att allt inte är som det ser ut att vara för oss heller. Det är inte givet att det som syns mest och ser bäst ut är det som är verkligt viktigt. Kom ihåg att det var korset Jesus talade om som sitt förhärligande.

Vad kan det motsvara hos oss? Kanske att de ögonblick när vi ser svagast ut som de största saker kan hända. När vi erkänner vår sårbarhet och ber om hjälp? När vi lyssnar på en medmänniska som vi helt saknar möjlighet att hjälpa men får dela hjälplösheten med? När det är de förödmjukande upplevelser vi fått med oss genom livet som gör att vi kan vara till tröst för andra i samma situation? När vi är så hjälplösa att det enda vi kan göra är att be och först då kommer Gud till tals med oss? Kärlekens väg innehåller att möta sina tillkortakommanden men ändå fortsätta.

 

4 reaktion på “Drottning Esters stund

  1. Jag tror det var en nödlandning på Hudson River i New York. Piloten lyckades med bravaden att hålla planet absolut rakt i sidled så att inte ena vingspetsen bromsades av vattnet först och planet slungas runt eller vingen bryts av. Här kan man tala om änglavakt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>