Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Elia hittar fotfäste igen

En som kämpar på med att hitta det han längtar efter?

En som kämpar på med att hitta det han längtar efter?

Lustigt hur det kan vara. Igår höll jag den här predikan två gånger på förmiddagen. Första gången tyckte jag att jag rörde ihop alltihop men andra gången kändes det som att det nog ändå håller det jag nu lägger ut här. Nu får du se om det finns något i denna predikan för andra söndagen i fastan som talar till dig. Skriv gärna en kommentar oavsett!

 Predikan för andra söndagen i fastan 2016, i Grimsås och Ölsremma kyrkor

Paulus skriver att den som tror sig stå stadigt ska se till att han inte faller. Det ser vi olika exempel på i det vi hört läsas. Där finns den självsäkre Simon som får höra några sanningens ord av Jesus, och där finns troshjälten Elia. Och så finns det en tredje som visar sig vara ett oväntat föredöme. Men först till Elia.

Elia är inte den vi skulle tro har problem med tron i första taget. Han är det närmaste en superhjälte man kan komma i gamla testamentet. Han gör spektakulära underverk och nu kommer han precis från sin största seger. Han har besegrat alla profeter åt avguden Baal och visat att det är hans Gud som är den sanne Guden. Men nu är han riktigt svag. Han har blivit hotad till livet av drottning Isebel och flyr.

Det är typiskt men också väldigt konstigt i bibelns berättelser att det inte finns några superhjältar. Inte ens Elia. Och på det sättet är bibeln fantastiskt realistisk både jämfört med sådant som skrevs då och sådant som vi ser på film eller läser nuförtiden. Däremot är bibelns författare inga psykologer, de skriver om vad folk säger och vad de gör men inte vad de känner.

Det är ett utsatt liv Elia lever, han är den ende profeten som står upp för Israels Gud, det spelar ingen roll om han röjt undan alla Baals profeter, det är så lätt att bara röja honom ur världen så är det kört i alla fall. Det är kanske alltför mycket som hänger på honom. Han är uppgiven. Gör det han gjort med så mycket möda någon skillnad egentligen? Men vi får nog också var och en identifiera oss med Elia för de tillfällen då vi är uppgivna och slitna.

Det är verkligen märkligt det som händer sedan. Han sitter där och har gett upp, han ber om att få dö och han somnar där förtvivlad. Då kommer en ängel och bakar en kaka till honom, bröd kanske, och ger honom ett krus med vatten. Och profeten äter och får nya krafter. Det är ofta så nu i våra dagar också att det är det som ska till när någon är i kris. Tids nog ska Gud tala med Elia men först är det omsorg i form av mat och dryck han får. Som många änglar i mänsklig gestalt kommer med idag till personer som är i kris. Det kan vara svårt att veta ibland om det är kakan eller omtanken som gör störst verkan, så är det nog också med Elia.

Och Elia får nya krafter av ängelns besök och han får väldiga krafter så att han går i 40 dagar och 40 nätter tills han är framme vid Guds berg Horeb. När fortsätter berättelsen men vi stannar där. Horeb har ett annat namn också som är mer välbekant för oss. Vet ni vad det heter? Sinai.

Elia gör någon slags egen version av den ökenvandring som hela Israels folk gjorde när de blev befriade ur Egypten och fick ta emot budorden på stentavlorna på Sinai med Moses.

Den kämpande tron. Tron är ofta som en ökenvandring. Kampen kan se väldigt olika ut för oss men jag tror att vi alla delar den på något sätt. Det kan vara kamp med religiösa funderingar eller tvivel eller med sina egna tillkortakommanden. Men vi får också komma ihåg att allt hör ihop med Gud som skapat allt så kampen kan vara sånt vi själva inte kanske tänker har med Gud att göra. Sår och skam vi fått med oss genom livet, svåra relationer vi lever med, alla möjliga slags svårigheter till kropp och själ. När livet är som en öken är tron som en ökenvandring.

När jag hör om brödet och vattnet i öknen så tänker jag först på att så var det också för Israels folk, de fick manna från himlen och vatten ur klippan att leva av. Och så tänker jag på brödet och vinet i nattvarden. Det tänker jag mig gärna som en rast på vandringen där vi får ta emot och äta och ta till oss innebörden bakom det vi äter. Att Gud inte glömt oss utan är med oss på vägen. Så kan vi orka gå vidare.

Och Elia hittar en klippa, ett berg till och med. Där slöt Gud sitt förbund med hans folk. Och där visar Gud så småningom Elia en väg framåt. Jag tänker att när vi kämpar så får vi ibland göra samma upptäckt. Att det finns klippor som håller att stödja sig mot. För Elia var det självklart att bli påmind om Guds löfte att vara Israels Gud och inte överge dem. Det som skedde på Sinai. För oss kan det vara samma vila att se mot Jesu kors och mot den uppståndne. Jag är med er alla dagar till tidens slut har han sagt. Och det har han sagt till dig och mig på vårt Sinai, våra dop. Elia hade fel i att allt hänger på honom och vi har fel när vi fäster oss alltför mycket vid våra prestationer eller annat. Vila får vi bara när vi anar att Gud är verksam.

Jag tycker så mycket om gamla testamentet så det blir lätt att jag talar mycket om det men några saker vill jag säga om evangeliet. Man kan tänka på husets herre, Simon ”den som tror sig stå stadigt ska se upp så att han inte faller”. Högmodet verkar ha fått grepp om honom (som det ofta får om mig och dig) och han jämför sig nöjd med synderskan. Och han säger ”Om den mannen vore en profet skulle han veta vad det var för sorts kvinna”. Det är inte det att Jesus inte vet.

Det verkar vara en rådande mening idag att det är när man säger de mest skoningslösa orden som verkligen klär av och förminskar en människa som man talar mest sanning. ”Jag säger bara som det är”. Jesus visar att han ser på ett annat sätt. Han vet att det som är allra mest sant om kvinnan är att hon är Guds älskade, vilket hon nu också äntligen förstått. Och han är verkligen en profet för han ser klart alla synder men han ser också Simons. Och som för att visa att han vet talar han med sin liknelse. Du visar lite kärlek Simon. Har du förstått det hon förstår nu? Om hur mycket du behöver Guds nåd du också? Var är din tacksamhet? Det är som att du tror att du gjort dig förtjänt av allt du har?

Det kanske inte är så att det är när vi kämpar med tron som vi är mest illa ute. Det kan mycket väl vara tvärt om. När vi har det svårt så kanske vi söker Gud ivrigt och ofta och ber om hjälp men när allt går bra och självförtroendet är gott, då är det lätt att ta allt för givet.

Gud lyfter upp och stöttar de låga, och de höga utmanar han. I vår evangelietext märker vi också det på det som sägs om kvinnorna som följde Jesus. Jag tror knappast att det var vanligt med rabbiner med kvinnliga lärjungar vid den här tiden så det är något riktigt viktigt som nämns där nästan i förbigående. Även den kampen delar Jesus uppenbarligen. Må vi alla hitta en klippa i öknen, få ta emot Guds omsorger så att vi kan kämpa vidare och orka det vi måste göra på vår väg.

 

Kommentarer

2 svar till ”Elia hittar fotfäste igen”

  1. Profilbild för Åsa Andersson

    Hej, jag har läst en i ”Kyrkans tidning” och lyssnade till en min kyrka igår och så läser jag din och ni berättar på tre ganska olika sätt men ni landar så lika, din når in i mig litet mer, Själv är kyrkvärd och körsångare i Vist kyrka utanför Linköping.
    Vad glad jag blir att hitta din blogg, har ganska nyligen börjat blogga och för mig har det blivit ett annat sätt att skriva dagbok. Hälsningar Åsa

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Hej Åsa. Vad roligt att du hittat hit och verkar trivas här! Jag har bott lite i Linköping då jag jobbade med ungdomarna i Landeryds församling. Fin stad det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.