Heligt vin?
Idag har jag glädjen att presentera en ny gästbloggare på Vandra Vägen. Det är en vän till mig, Marta Gustavsson, som får ordet idag för att skriva om varför hon slutat dricka alkohol. Det vore intressant att läsa era reaktioner på det hon skriver så kommentera gärna. Nu får Marta ordet.
”Det här vill jag inte vara del av!”
Den tanken slog mig som en blixt, för nu ca: 3 år sedan. Det handlade om alkohol. Alkohol som jag sedan sena tonår flera gånger förknippat med firande, med lyx, med fest, med att frångå det tråkiga. Jag hade inget emot nykterister, men jag hade ibland lite svårt att bemöta dem eftersom jag själv ville vara obekymrad i mitt drickande.
Jag har haft ett obekymrat drickande. Jag började ganska sent. Jag är inte alkoholist och min personlighet när jag dricker är om än lite korkad aldrig våldsam eller destruktiv. Jag drack kanske någon gång i veckan eller mer sällan än så, aldrig dagtid och sällan stora mängder.
För mig var det mötet med andras förhållande till alkohol som gjorde mig till nykterist. Men jag vill inte ägna detta inlägg åt att berätta andra personers berättelse. Jag vill berätta min, och om de tankar som fick mig att ändra mig.
För mig var det nog principen om ”kroppen och lemmarna” som stod i centrum, när jag började formulera min nya nykterism. Kunde jag verkligen friskriva mig från den smärta som finns i familjer som berörs av alkoholism, eller från det som driver den som dricker? Jag som själv romantiserat och kanske till och med hetsat runt alkohol, i försök att skapa festlig stämning eller skapa någon slags spänning, fick också börja fundera på vad som kunde vara en rimlig botgöring. Ett första steg, så tänkte jag, var i alla fall att sluta dricka.
Min nykterhet är ganska annorlunda från nykterheten hos en som har en beroendesjukdom. Det är ganska lätt för en ickeberoende att hålla sig nykter, det är desto svårare för den som är beroende. Min nykterhet är alltid självvald, inte nödvändig, och steget från skulle vara ganska odramatiskt. Samtidigt är frånstegen antagligen vanligare hos den beroende – många tar ju återfall kanske till och med flera gånger. Ibland har jag faktiskt druckit lite för att hjälpa en beroende att slippa, till exempel genom att byta glas. Det viktiga för mig har varit att bryta med alkoholromantiken, snarare än med procenthalten.
En fråga som uppstår i det som jag tycker är intressant är den om skam. Är det så att en nykterist försvårar för den nyktra alkoholisten, genom att skapa en duktighetsnorm? Kanske försvårar också nykteristen alkoholistens möjlighet att gömma sig med sina återfall, som jag tänker har en ganska privat karaktär.
Det är en fallgrop, men en värre sådan tror jag är normen runt ”normalt” drickande. Alltså idén som vi upprätthåller av en bekymmerslös och ansvarstagande (för vem då?) alkoholkonsumtion som är oerhört skild från den problematiska alkoholkonsumtionen. Tyvärr kopplas detta ofta till klass – ordnade människor i ordnade förhållanden tros ha ordning på sitt drickande och distanserar sig genom det både från fattigdomen och från alkoholismen.[1]
Det kan vi så klart inte gå med på som kyrka och det gör mig oerhört upprörd när det i kyrkans sammanhang romantiseras runt alkohol. Det omöjliggör ett tryggt delande av berättelser och erfarenheter och stänger ute eller delar upp människor.
Och det tänker jag också, är lösningen på frågan om skam och duktighetsnorm. Alltså, om kyrkan är den goda platsen för delande av berättelser, också de svåra, så bör det vara tydligt att också vi som inte har beroendesjukdomar knappast kan sägas vara moraliskt högstående jämte våra beroende systrar och bröder. Kyrkan borde inte vara intresserad av att reproducera skam. Istället borde vi leva i förlåtelse, bekänna all synd och skuld och betrakta varandras berättelser, också de svåraste, som välsignelser för gemenskapen.
Jag tror också, att den dagen som en människa vill bryta med sitt beroende, är den mer hjälpt av en trygg och nykter gemenskap, än av fler berättelser om ett oproblematiskt drickande.
Lämna ett svar