Det här kortet är ett av mina absoluta favoriter. Det griper tag i mig på något sätt genom att det är så brokigt och vilt och kaotiskt. Och glatt (om man nu inte tycker clownerna ser för läskiga ut för det). En cirkusorkester någonstans och vid någon tidpunkt i historien som jag inte vet mer än så om.
Men för mig är det också en tänkvärd bild av Kyrkan. Vi är sannerligen också en brokig skara med de mest omaka personer sida vid sida. Ändå har vi var och en vår del att spela. Varsin stämma som ska vara med och skapa helheten i lovsången till Gud och vittnesbördet i världen. Drivna av den Heliga Anden (det är ju en blåsorkester det här).
Det är en utmaning att lyckas med det här i praktiken. Att uppskatta mångfalden av uttryck och se att det som förenar oss ju faktiskt inte är några stilideal eller något annat utan bara det att vi hör ihop med Jesus själv.
Vad tycker du om bilden och om Kyrkan som en orkester?
Lämna ett svar