Andlighet för tveksamma syften. Här ortodoxa höjdare på tsar Nikolais kröning.
I morgon är det pingstdagen och i kyrkorna talar vi om den Heliga Anden. Av Anden kommer ordet ”andlighet” som för många är ett väldigt positivt ord (spiritualitet är samma ord sett till ursprunget). Men alls kopplar förstås inte nödvändigtvis andlighet till den kristna läran om Helig Ande.
Magnus Malm definierar ”andlighet” helt enkelt som motsatsen till ren materialism. När vi öppnar upp en dörr mot något mer än det materiella, då är vi egentligen genast inne på andligheten område. Det är nog i praktiken omöjligt att leva livet utan att ha med en sådan dimension. Allt sådant som skönhet, kärlek eller konst öppnar upp oss mot att verkligheten är större än vi någonsin kan uttrycka.
Innehållet i andlighet kan se väldigt olika ut och användas på väldigt olika sätt. Det kan fungera som en motkraft till destruktiva krafter i vår kultur, men lika gärna som en fin fernissa som gör att det som i själva verket är rätt dåligt ser lite bättre ut. Andlighet i sig är ingen kvalitetsstämpel. Om den är bra eller dålig måste vi bedöma på andra sätt. ”Av frukten känner man trädet” säger Jesus och det är en bra start. Vad leder detta till i förlängningen? Vad blir det för frukt?
Ignatius av Loyola talade om att ”skilja mellan andarna”. På olika sätt försökte han utröna vad som verkligen var till glädje och uppbyggelse i det som ryms i vårt andliga liv. Det har inte blivit mindre aktuellt sedan dess.
Hur ser du på ordet ”andlighet” som det brukar användas idag? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar