Karl Gerhard. Känns ständigt aktuell?
Jag lyssnade på Kalle Linds pod ”snedtänkt” då han talade med Henrik Dorsin om kupletter. De tyckte förstås båda mycket om kupletter (av Karl Gerhard och Ernst Rolf och såna gubbar) och Henrik Dorsin har till och med skrivit och framfört en del såna, även om de förstod att genren ganska allmänt har fallit i glömska eller fått något väldigt ålderdomligt över sig i mångas ögon.
Då beskrev Dorsin hur han (och Tage Danielsson före honom tydligen) liksom får förbereda publiken inför kuplettsång genom att exempelvis klä sig i frack eller ha andra ålderdomliga manér så att de ändå ska köpa att nu är det visst kuplett vi ska ha här och kunna lyssna noga och få nöje av det utan att behöva fundera på om det här egentligen inte mest är pinsamt och konstigt. Han har liksom redan gått dem till mötes med att visa att ”javisst, jag vet att ni nog tycker det här är töntigt, men nu leker vi lite med det här”. Och då funkar det.
När jag sedan stod i kyrkan och ledde gudstjänst slog mig tanken att det ibland är ganska likt med predikan. De flesta jag predikar för är förstås väldigt vana gudstjänstfirare och vet hur de kan förvänta sig att en predikan låter. Men ibland predikar jag inför åhörare som kanske inte är särskilt insatta i kyrkliga ord eller sätt att uttrycka sig, och som därtill kanske tycker det är lite pinsamt och gammalmodigt med predikanter och kristen tro.
Eller, tänker jag ibland (och rätta mig om jag har fel här!), så kanske man över huvud taget sällan hör talare som har fritt fram att vara riktigt allvarliga och tala om tunga existentiella ämnen. Är det inte väldigt pretentiöst detta?
Då kan det vara bra att tänka som Dorsin. Att liksom ge en och annan blinkning till åhörarna om att jag ändå är med dem. Förstår att det här kanske låter ovant och konstigt och i och med att vi förstår varandra där så kan man ändå köra på. Lite självdistans kommer man långt med.
Så tänker jag. Har jag rätt? Skriv gärna en rad!
Lämna ett svar