Jesus i bländande sken.
Igår var det Kristi förklarings dag och här är, som utlovat, min predikan från gårdagen. Det var två ganska skilda slags gudstjänster jag ledde. En friluftsgudstjänst som till slut på grund av regn hamnade i församlingshemmet, och en gudstjänst som dominerades ganska mycket av dopet av en liten flicka. I inget av fallen sade jag riktigt alla delar av det som står nedan men det kunde mycket väl ha blivit så om omständigheterna varit annorlunda…
Predikan Kristi förklarings dag 2016, Månstad och Grimsås
2 mos 34:27-35, 2 kor 3:9-18, Mark 9:1-13
Det är vanligare än man kan tro att människor har djupgående andliga upplevelser som visioner eller liknande. Sen kanske man kan gå ett helt liv utan att berätta för någon om dem för det är inte det lättaste att dels sätta ord på, dels att hitta någon som man kan berätta om dem för och bli tagen på allvar. Det som många är med om kan vara likt det lärjungarna är med om på berget. Plötsligt är det som att en skiljevägg försvunnit och gränsen mellan det synliga och de osynliga plötsligt är borta så att de kan se verkligheten som den är. Som den är hela tiden, även när vi inte kan se det men för ett ögonblick blir det uppenbarat.
Det finns många olika slags andliga erfarenheter förstås. Det kan också vara benådade ögonblick då man på något sätt får frid över sin väg genom livet och att man är på rätt väg. Eller motsatsen, att man får ofrid och olust inför något så att man kanske ändrar på något. Vi tror att Gud verkar i våra liv med sin heliga Ande och det betyder inte bara att han verkar när allt känns bra, det kan lika gärna vara det smärtande samvetet som är Guds röst som vi gör bäst i att lyssna till.
Petrus, Jakob och Johannes har fått följa Jesus upp på ett berg och där förvandlas han inför dem. Hans kläder blir skinande vita, omöjligt vita för så vita kan man inte få några kläder. Och där står Mose och Elia och talar med honom. Ridån har ryckts undan och så ser de en skymt av en större verklighet. De har ju alla tre vandrat tillsammans med en dammig rabbi från Nasaret ett bra tag och de har mer och mer kommit att inse att det är ”More than meets the eye” (som det hette om transformersleksakerna när jag var liten), mer än man ser utifrån det yttre med den mannen. Och nu får de se det de anat. Och det är så otroligt att de knappt kan tro det. De får se Jesus i himmelsk gestalt skinande av gudomligt ljus.
(Nu när vi är i Grimsås kyrka så tänker jag på vår Jesus i glas här uppe på väggen, det skulle vara roligt att se hur han såg ut med ett fönster bakom sig, och det hade varit väldigt pedagogiskt idag att se himlen skina in genom honom. I Jesus strålar det gudomliga ljuset in i världen. Det har sina poänger att vi kan titta på den vita tegelväggen genom Jesus också, det blir ju riktigt vitt bakom och ser ut som vita kläder och så kan vi påminna oss om att vi ska se på världen genom Jesus, hans perspektiv är det som leder oss på rätta vägar. )
Man kan tycka att det är märkligt att Mose och Elia är där på berget, det känns kanske lite oväntat. Men kanske inte? Man kunde också hävda att det är de personer i bibeln som det är rimligast att hitta där. Både Mose och Elia har den speciella omständigheten kring sig att de inte dött på vanligt sätt. Om Mose står det att han inte fick komma in i det förlovade landet utan dog på Nebo och ingen vet på vilken plats för ”Herren begravde honom”; det är mystiskt. Han var bara borta. Och om Elia står det att han blev upptagen direkt till himlen i en eldsvagn medan hans lärjunge Elisha stod och tittade på.
Det är också så att Mose och Elia är de största gestalterna i gamla testamentet. Mose gav lagen och Elia var en väldig profet, nu står Jesus där tillsammans med dem och överglänser allt som varit. Det är till och med så att Mose och Elia båda varit på ett berg, berget Horeb eller Sinai och talat med Gud där. Nu står de där och talar med… Jesus. En skymt som sagt om vem denne märklige man egentligen är.
Vi har hört om hur Moses var uppe på berget och sedan fick skyla sig med en duk (eller en mask som det står också) för människorna när han kom ner igen. De tålde inte se för mycket av det gudomliga. Det är spännande formulerat hur Mose bär en mask inför människor men tar av sig den inför Gud. Det är verkligen ett sidospår för det är inte det det handlar om här men det är en bra bild att vi får göra så vi också. Ibland kan vi inte visa oss fullt ut som vi är inför andra men inför Gud kan vi tryggt göra det. Och då kan vi hämta kraft där, när vi får komma utan masker.
Jag tänker att det är ganska likt när lärjungarna på berget ser sin förhärligade syn, de tål inte se hur mycket som helst av det himmelska de heller. Och det är väl därför vi har den högst mänskliga och vanliga Jesus att titta på först och främst för att lära känna Gud. VI är ju människor och det är för att Gud blivit människa vi kan lära känna honom på allvar.
Idag är det dop i vår gudstjänst här i Grimsås för lilla Molly. Hon är iklädd vita kläder, precis som vi hört om i evangeliet, fast de här är ju vanligt vita. Det påminner oss i alla fall om att det är Jesu kläder vi får ta på oss när vi döps. Våra liv hänger ihop med hans. Vi tillhör inte mörkret utan ljuset och vi får leva därefter. Och allt det han gjort för oss det får vi ta till oss. Hans död på korset och hans uppståndelse från de döda. Det gäller oss. Även när vi inte kan se det så lever vi faktiskt i en större verklighet än det vi kan se och ta på. Vi lever, så att säga, under en öppen himmel. Gud är aldrig långt borta från någon av oss. Ibland kanske vi får erfara det på vår vandring men oftast är det ganska vanligt livet.
Det lärjungarna var tvungna att göra var att minnas det de varit med om (jag har hört från en massa olika håll senaste tiden om vikten av att minnas, påminna sig om det goda Gud gjort oss så det kanske är något för fler att påminna sig om, det får du fundera på). Att det kan vara svårt att tro på Gud hänger nog mycket ihop med att vi glömmer så lätt. De benådade stunderna är så korta och flyktiga.
Det brukar jag säga kring dopljuset, att man ska påminna sig om sitt dop men man kanske kan göra det på fler sätt? Återvända till platser där Gud varit nära, återvända till bibelord, inte minst återvända till Gudstjänsten för där ryms det mesta faktiskt. Och där finns det ju fler som har samma erfarenheter också. De var till hjälp för lärjungarna och det kan vara till hjälp för oss.
Vi sjunger idag den minst kända av våra sommarpsalmer och där i andra versen är texten ”en sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud” Vi får tänka att med insidan är det som med årstiderna, att de växlar. Och det kan vara svårt att tro på en vår och en sommar om vintern. Det kan till och med vara svårt i juni att tro på att det kan vara riktigt varmt i landet. Ibland lever man på minnen, från klarare stunder, och de kan vara dyrbara.
Gud är densamme igår som idag, även om det inte känns likadant igår som idag. Han har klätt oss i sina vita kläder och sagt oss att vi är hans. Låt oss hålla fast vid det när vädret och känslorna skiftar.
Lämna ett svar