Står upp.
Jag träffade för några år sedan en kollega som gav sig på standup. Det gick inte så bra i första försöket för det skilde sig nog rätt mycket från den vanliga talarsituationen för en präst. Jag tror dock inte att han gett sig utan försökte igen. Jag hoppas det blev bra och roligt till slut.
Jag har nu talat mycket i några år och fått en del rutin. Nu börjar jag känna att jag kan släppa manus och fånga infallen i stunden när jag märker att situationen i rummet passar för det. Det betyder också att jag hållit på så mycket att jag upptäcker en massa nya saker att ta itu med om kroppsspråk och allt möjligt så det jag skriver här handlar inte alls om hur bra jag blivit. Jag har bara kommit att tänka att detta med att predika nog på ett viktigt sätt borde likna standup. (Brasklapp här för att jag sett väldigt lite standup live så jag vet inte helt vad jag talar om).
Standupen kännetecknas av att det inte finns någon ”fjärde vägg”. Man talar inte till någon tänkt allmänhet utan pratar med just de som finns där i lokalen. Man kan gå så långt som att peka ut folk och tala direkt till dem. Så ska man inte göra som präst och dessutom handlar en predikan inte om att roa på samma vis (fast tråkig ska den inte vara). En bra predikan ska kännas som något som uppstår där och då och händer i rummet, inte som något som står på ett papper som blir uppläst. Det där är en hög ribba att lägga men något ska man ju sträva efter.
Jag är förstås väldigt införstådd med att de flesta människor över huvud taget inte skulle tänka orden ”predikan” och ”fängslande” i samma mening och det är nog också del i problemet. Som predikant har man i regel låga förväntningar på sig och då är det på något sätt svårare att göra bra ifrån sig.
Det var lite korta tankar om predikan. Hur ser du på predikan? Är det en höjdpunkt eller ett nödvändigt ont i gudstjänsten? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar