Är det verkligen här vi hittar den som är större än kejsaren?
Det har dragit ut på tiden men här är i alla fall till slut min predikan från julnattens båda gudstjänster 2016. Först vid midnatt i Dalstorps kyrka, sedan på julottan i Nittorp. Jag hoppas inte du trodde du var färdig med julen för det är man aldrig. Den kristna julen är egentligen inte heller säsongsbunden på det sättet utan värd att ständigt återvända till i tankarna. Hoppas det här kan vara dig till glädje.
Predikan
I natt får vi slå följe med herdarna.
Herdar hade vaktat får på fälten i Betlehem i alla tider. Kanske var det lite speciellt att vara herde just där för det var där den unge herdepojken David hade blivit hemkallad till sin fars hus av profeten Samuel och blivit smord till kung i hemlighet, samtidigt som Saul regerade i Jerusalem. Det var nu redan mycket länge sedan, ettusen år. Och jag tror nästan det finns herdar där än i våra dagar. Det är i alla fall inte länge sedan det gjorde det.
Även nu fanns det en som var kung. Herodes var väl en låtsaskung för den verkliga makten fanns i Rom hos kejsare Augustus. Han sade själv att han styrde över hela världen. Det fanns till och med de som sade att han var en Gud och tillbad honom i tempel. Nu hade han bestämt att alla i hans väldiga imperium skulle räknas och skrivas upp. Det där retade människorna i landet för de förstod vad han menade med det. Ni tillhör mig. Ni är min egendom.
Att vara herde var ett hårt arbete men det var också lite ärorikt för flera av de stora från folket hade varit herdar. Mose som vaktat sin svärfars får, David, Amos och andra. Man brukade säga att kungen var som en slags herde som såg efter folket och såg till att de hade det de behövde. Och så höjde man blicken mot kvällshimlen och bad till Gud, den store herden som David skrivit psalmer om. ”Han låter mig vila på gröna ängar, för sitt namns skull, inte ens i dödsskuggans dal fruktar jag något, för han är inte långt borta med sin stav”. Skulle de vara Kejsarens egendom? Herren Gud var deras herde.
Vi kanske inte är så annorlunda? Det är många som anser att de har rätt till oss. Vi är skattskrivna i vårt land. Vi är kuggar i det stora samhällsmaskineriet. Vi har anställningar och arbetsplatser. Vi tillhör också vår släkt, våra vänner, vår bygd, det finns många som gör anspråk på oss och förhoppningsvis är det ett gott land, goda vänner och så vidare men ibland känner man sig som en ganska lite siffra i boken. En liten skattebetalare. Och VI får också höja blicken mot stjärnorna och säga som herdarna. Det finns mer i mig, jag är inte bara en kugge, ingen av mina vänner vet på riktigt vem jag är. Djupast sett är jag barn av detta märkliga kosmos som jag är en liten gåtfull del av. Bara du Gud känner mig riktigt. Jag är inte kejsarens egendom hur väl alla än räknar mig och registrerar mig, jag tillhör Guds folk. Bara han äger mitt hjärtas djupaste sång.
Fast Gud verkade också vara långt borta. Herdarna kunde nog känna Guds närhet ibland när den ljumma brisen drog över fälten och skönheten från kullarna och doften från blommorna talade rakt in i deras hjärtan men de gamla tiderna då profeter talade för Gud till folket var för länge sedan över. I 400 år hade Gud varit tyst.
Då kysste himlen jorden och Herrens ängel stod inför dem. Herrens härlighet lyste omkring dem och den vilade tungt på kullarna där de stod. Det var som att de själva var bleka skuggor bredvid ängeln. De blev alla mycket rädda. Men ängeln lugnade dem och sade att han hade ett glädjebud, ett evangelium om en frälsare som fötts i Davids stad, han är Messias, Herren. Herden för Guds hjord. Och ni ska få ett tecken. Ett nyfött barn i en krubba. Det är Herren. Och så stod där en änglahär med dånande vingar. Det var verkligen som att himlen kommit ner på jorden, att det inte alls fanns något avstånd emellan. Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar. Sedan lämnade de dem.
Herdarna gav sig iväg på darrande ben. Messias, den de väntat på! Många av de saker ängeln sagt dem om barnet kändes märkligt välbekanta. Och till slut kom en av dem på det. Det var ju kejsarens titlar alltihop. Augustus som skapat fred i romarriket och segrat i strid. Han kallades både ”frälsare” och Herre och Guds son. Ett evangelium brukade kunna handla om goda saker som hände för att kejsaren vunnit en seger eller fyllde år så att han firade med att inte ta upp någon skatt. Det var märkligt men de förstod att ängeln menade att här fanns någon som överglänste kejsaren och att det som hänt var som en strålande seger.
De fann krubban och barnet. Det såg ut som vilket barn som helst men ängeln hade ju sagt att barnet som låg i en krubba var kungen och det var inget som gick att ta fel på. Människor har funderat mycket på krubbans innebörd men allra först var det detta som var det viktiga, att det var det tecken ängeln gett så att de skulle veta vem barnet var. Att detta var barnet.
Och just då var det inte alls svårt att tro att detta barn skulle överglänsa kejsaren i Rom, för barn är ju från början bara som en enda stor möjlighet av allt som kan komma att ske genom dem. När ängeln talat var det lätt att bortse från fattigdomen och den enkla galileiska dialekt som mannen och kvinnan talade. Himmel och jord hade mötts denna natt och båda fanns i detta barn. Ett människobarn som var Guds barn. I honom skulle himmel och jord alltid vara nära varandra, Gud var för alltid nära sitt folk.
Vi har inte förstått det där med kejsaren än egentligen. Vi tror fortfarande att det är den som har mest vapen eller som kan skrämma mest som är mäktigast. I måste lära om. Bli som barn. Mäktigast är inte den som kan förstöra mest utan den som kan skapa och ge liv. Som kan ge nytt mod när det är hopplöst. Som vågar ge nytt förtroende till den andra dömt ut. Som kan nå även förbittrade hjärtan och så frön av godhet där. Som kan förlåta och välsigna. En sådan konung är detta barn. Samma titlar som Kejsaren men inte alls samma sorts Herre.
Herdarna återvända till sina får. Länge skulle de fundera på det de sett. Undra vad detta barn nu höll på med. År efter år gick de och levde sina liv som vanligt men ändå annorlunda. För de visste i sina hjärtan att vad än de mäktiga sade så var det den här kungen de hörde till. Herren herden som fanns hos sina får och tog hand om dem.
Bön i slutet av Gudstjänsten
Det fanns inte plats för dig när du skulle födas. Det var fullt överallt. Tänk om värdshusvärdarna hade vetat att det var Gud som behövde ett hem. Gör dig ett rum i mitt hjärta, flytta in i min själ. Här kan du få bo. Stanna hos mig även när julen och festen är över. Amen
Lämna ett svar