Jesus under nosen på en stor och mjuk triceratops. Foto: min fyraåriga dotter.
Min äldsta dotter har blivit väldigt fascinerad av dinosaurier. Kanske till viss del för att det, ahem, finns så mycket dinosauriefigurer och böcker hon kan ta över efter sin far. Bilden här ovan har faktiskt mellanbarnet tagit i en stund av lek med både Jesus och en dinosaurie. Denna dinosaurierenässans i hemmet har i alla fall fått mig att tänka på en sak som rör den kristna tron och min väg till den:
Det var alltså så att en tid på mellanstadiet var jag fullständigt absorberad av att lära mig allt om dinosaurier. Det fanns inte lika mycket fina och pedagogiska böcker då som nu och ofta krävde böckerna en del men det var det ju värt. Vad på jorden idag kunde väl matcha dessa otroliga varelser?
Jag minns sedan att när jag blev konfirmand hade jag en konfirmandpräst som inte trodde på evolutionsteorin. Han trodde först och främst inte på att vi härstammade från apor men frågade man mer (som jag förstås gjorde) så förstod jag att han var skeptisk mot alltihop.
I det läget var det allt en väldig tur att jag var väl hemmastadd i kyrkan sedan unga år och såg honom som ett undantag för annars hade jag nog tackat för mig och mest lärt mig att kristen tro inte är till för att kombinera med tänkande.
Det är det som är hela poängen med den här bloggposten. Jag träffade sedan ganska många kristna som i övrigt var både kloka och fromma men som inte heller trodde på evolutionen men då var det ju ingen chockerande överraskning längre att de fanns. Man får förstås tro som man vill men det är dumt att göra såna här frågor till hinder (salighetshinder) så att man ställer människor mellan att tro på vetenskap eller tro eller vad det kan göra. Lite ödmjukt undrande kring hur en ung sökare tänker är betydligt bättre.
Jag behövde till slut inte välja mellan min kärlek till dinosaurierna och till Kristus. Tur det.
Har du liknande erfarenheter?
Lämna ett svar