Förra helgen var jag en av Ageravolontärernas representanter på Globaliseringskonferensen i Oslo. Globaliseringskonferensen arrangeras vartannat år av Norges Sociala Forum, och är som namnet avslöjar en konferens med många spännande, och ibland omskakande, seminarier om jorden, världen och människan i ett internationellt perspektiv.
Det förs
ta som slog mig när vi kom till Oslo var den ovanliga uppbyggnaden av konferensområdet. Mitt på Youngstorget stod det en enorm Lavvu, som är ett slags samiskt tält. Det ingav en känsla av lokal förankring, en påminnelse om att Norden inte är förskonad från sociala och miljömässiga konflikter, även om en lite mer praktisk konsekvens var att det blev väldigt kyligt inne då den var svår att värma upp. Det fick dock mina tankar att konstant vandra till de människor som varje dag sitter på våra gator och trotsar alla väder för att skaffa sig en bättre framtid. Det är lätt, men samtidigt farligt, att se förbi de problemen som ligger precis framför våra ögon, och istället blicka bort mot problemen på andra sidan jorden.
Ett av de givande mötena första dagen var när vi gick på studiebesök hos Changemakers, som är Norges ungefärliga motsvarighet till Ageravolontärerna, men ändå arbetar på ett annat sätt. De är organiserade efter medlemskap och jobbar mycket med kampanjer, en för varje kalenderår. Detta år arbetar de med en mycket intressant kampanj som de också höll ett seminarium om, på temat landgränser och mediciner. Kärnbudskapet var att beroende på var du är född i världen har du väldigt olika förutsättningar, inte bara till att få vård, utan över huvud taget få tillgång till mediciner och medicinsk forskning. Läkemedelsföretagen är just det, företag, och arbetar efter lönsamhet, både vid försäljning och vid forskning. Det resulterar i att många sjukdomar i fattigare länder är för lite undersökta, och befolkningen får inte den hjälp de behöver. Det fick mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är som är födda i Sverige och har tillgång till en bra och stabil sjukvård. Även om man, som jag, sällan är sjuk, finns alltid möjligheten till hjälp om olyckan skulle vara framme.
Ett annat seminarium som påverkade mig mycket var en föreläsning och diskussion om våldtäkter i konfliktzoner. Det är ett tungt ämne som jag tror att vi alla är medvetna om, men det blir ändå speciellt att lyssna till människor som jobbat inom ämnet i flera år och kan ge en bakgrund till den. Tyvärr är det så att våldtäkterna fortsätter för att det är ett otroligt effektivt sätt att bli förgöra en befolkning. Vill till exempel ett företag bryta mineraler, som ofta är fallet i Demokratiska Republiken Kongo, eller en rebellgrupp inta ett område, är det bästa verktyget för att få bort lokalbefolkningen att våldta och döda, långt ned i åldrarna. Det är inga unika händelser, utan sker varje dag, världen över. Ofta sker det på ett sådant sätt att internationella organisationer inte kan stoppa detta, eller till och med är aktivt passiva, för att inte blanda sig i och stoppa. Precis som med läkemedelsföretagen, finns här ett stort intresse av många olika parter för att detta beteende ska fortsätta, även om det är svårt för oss lekmän att ta in. Det här satte igång många tankar hos mig, som också studerar utvecklingsstudier på universitetet, angående hur och om en förändring ens är möjlig. Det är tunga frågor, men det gäller att fortsätta i det lilla och uppmärksamma om vad som pågår, även om de stora mediekanalerna i många fall är ovilliga att dela bilden om verkligheten.
Ett annat tyngre ämne som diskuterades var skatteflykt och skatteparadis. Det är också ett fenomen som dyker ur möjligheten att fly från skatt. Fram tills att det finns starka internationella regleringar kommer det att fortsätta. Även här, precis som i de andra fallen, finns det dock starka intressen från mäktiga institutioner om att systemet återupphålls. För att förändra, krävs ett system som kringgår dessa intressen och att alla länder kommer överens om gemensamma riktlinjer.
Det var mycket som hände på konferensen, men det är omöjligt att återge allt. Här följer tre bilder: en på ett seminarium om miljöresurshantering, en från en manifestation on en human asylpolitik och en på ett höstfint Oslo.
Läget i världen är hårt, och det kan vara bra att påminna sig själv om det. Samtidigt gäller det att lära sig se det ljusa och positiva för att orka med det jobbiga. Jag ser tillbaka på den här helgen med glädje, då jag bland annat fick gå på en fantastisk konsert med de två samiska artisterna Marja Mortensson och Sofia Jannok, och också med beslutsamhet, då jag vill fortsätta påverka, även om det bara är i det lilla. Att veta är det första steget mot förändring, och det kan vara bra att påminna sig själv om det.
Sophie Mumm,
Ageravolontär i Lund
Lämna ett svar