En vecka senare är jag helt slutkörd. Vi har under Almedalen kampanjat, rest tält, fått in folk i tältet, haft riktigt bra samtal och fått över tusen personer att skriva under kampanjen. Många kändisar, politiker (miljöpartiet vann vår utmaning genom att få flest politiker att skriva under) och andra, har skrivit under, men framför allt har vi fått hjälpa vanliga svenssons och alis att agera för klimatet.
Det har varit dåliga reaktioner. Som vanligt när en representerar kyrkan kommer glåpord och påhopp. Några vägrade skriva under, någon ville inte samarbeta med kyrkan eftersom hon ”inte är vidskeplig”, någon tror att klimatförändringarna är en konspiration, och någon tycker det är för hopplöst för att ens försöka förändra. Kunskaperna om klimatfrågan är väldigt varierande – vilket förstås gör uppdraget utmanande. Många känner inte till att kyrkan arbetar med klimatet, vissa att kyrkan inte borde.
Men det har också varit bra reaktioner. De allra flesta tycker att initiativet är bra, och att kampanjen var kul. Jag vågar säga att våra samtal har varit givande för människor, inte bara oss själva, och att vi till och med har åstadkommit något för klimatet. Om alla tar ett steg, kan det leda ända till Paris.
Något jag kommer bära med mig är sista kvällen, då vi var inbjudna till miljöaktuellts mingel. Kön visade sig vara över en timme lång, så vi beslöt att inte gå in. Sedan slog det oss: Här står människor som har ett intresse för klimatet, och dessutom tid att ta död på. Så vi tog fram våra listor och diskuterade oss igenom kön – vi fick åtminstone ett hundratal underskrifter, och framför allt många givande samtal.
Tack Gud för Almedalsveckan, tack för nya vänner, goda utbyten, så många underskrifter och hopp inför framtiden.
Lämna ett svar