Foto: Live Brathovde
Han sitter precis framför mig. Det är max en halv meter mellan mig och honom. Han. Den skandinaviske mannen som om några minuter ska åtalas för köp av sex av barn. 19 st fall. Han som tidigare bara varit ”danske Lars” sitter nu här och är lika verklig som alla oss andra i rättssalen. Den person som jag känt sådan avsky och ilska mot, vars handlingar får mig att vilja gråta och glömma bort världen, han är nu här. Och vad som skrämmer mig ännu mer, han känns så vanlig.
Han skulle lika gärna kunna vara mannen jag satt bakom på bussen när jag åkte till tågstationen. Eller han som stod framför mig i kassakön i mataffären. Deras ryggtavlor är det ingen skillnad på. De ser precis likadana ut. Men inuti är det något som skiljer dem åt, det måste det vara. För man köper inte sex av barn. Man reser inte halva jorden runt för att kunna utnyttja andra människor, speciellt inte barn, i en utsatt situation. Man gör inte så. Det är det som skiljer danske Lars mot de andra.
Vi väntar på att rättegången ska börja. Danske Lars sitter och småpratar och skrattar ihop med sin vän som är med i rättssalen. Han tycks vara helt oberörd. Hur är det ens möjligt? Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mina känslor. Innerst inne skulle jag vilja ta saken i egna händer och säga honom det jag känner inombords. Att ge honom en lagom hård spark i ryggen känns också lite frestande. Men det gör jag inte. Till skillnad från honom har jag någon form av respekt för och värdigt beteende mot andra människor. Även om det just med honom känns lite svårt.
Till slut börjar det. Domaren kommer in, alla i rummet ställer sig upp och läser en bön och sedan ges ordet till advokaten som företräder ECPAT och barnen. Men nästan lika snabbt som det började tar det också slut. Rättegången skjuts upp en månad. Danske Lars lämnar salen direkt ihop med sin försvarare. Och vi går snart också ut. Advokaten säger att detta var bra för hennes del och att hon tror att hon kommer kunna få honom dömd. Jag hoppas att hon har rätt.
Rummet i Tagbilaran Hall of Justice. Foto: Live Brathovde
Senare på dagen möter vi några av de barn som blivit utsatta för danske Lars och andra västerländska män som kommit hit till Filippinerna för att köpa sex av barn. Tyvärr är det både många män som kommit och kommer hit och många barn som blir offer för dem. Barnsexturismen växer och ökar precis som antalet hotell och turister.
Mötet med barnen gör ont. De ser också så vanliga ut. De ser precis ut som barnen jag hade i simskola, barnen som kom till juniorgruppen och ungdomarna som varit mina konfirmander. Men det som de varit med om gör att de bär med sig saker som inget barn borde erfara. För ett barn ska inte behöva utsättas för det de varit med om. Ingen. Aldrig.
Vi åker ganska snart vidare men den lilla tjejen, som var fyra år då hon första gången utsattes för detta hemska brott, kommer sitta kvar på min näthinna för lång tid framöver. Fyra år gammal och sedan pågick det flera år. Tänker på min lilla granne som är fyra år och för några dagar sedan kom och ringde på dörren utklädd till påskkärring och gav mig en påskteckning. Det går inte att fortsätta tänka. Detta är för absurt. Det finns inte. Det borde inte få finnas.
Allt från idag är svårt att ta in. Har nog inte förstått allt jag mött. Jag undrar ens om det går att förstå. Mer än att det är en märklig värld vi lever i där detta kan få existera. Det är absurt. Helt absurt.
Men mitt i allt detta finns det ändå något som ger mig hopp. De människor som varit med oss från ECPAT och som varje dag kämpar för barnens rätt och att inga ska behöva drabbas av detta, de är verkligen hjältar. De ger hopp. Både det och dem behövs. För barnens skull.
ECPAT Philippines startades av Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med Filippinernas kristna råd. Svenska kyrkans internationella arbete stöder verksamheten finansiellt. Om du vill lära mer om ECPAT Philippines, besök deras hemsida.
Veronica Pålsson
Ageravolontär
Lämna ett svar