I Kampala, Uganda
Igår hade vi ett seminarium om rättvisa och alla deltagare fick en uppgift. Tänk dig att du sitter på en stol och bredvid din stol står en tom stol. Vem placerar du i den tomma stolen? Någon från din kontext som du vill bemöta, som du kanske kan hjälpa på något sätt och som du också vill bekänna något inför. Hur kan vi genom detta lära oss om rättvisa? Och vem ska agera?
Jag tänker mig att bredvid mig sitter en utmärglad, hungrig flicka. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag vill ge henne mat. Jag vill ge henne omsorg och näring, trygghet och kärlek. Ibland kan vår första reaktion att trösta och mätta för stunden vara en bra tanke. Andra gånger är det inte en lika bra idé. Det bästa vore kanske att ge flickan verktyg och kunskap om hur hon kan producera sin egen mat. Utbilda henne och hennes familj för att de ska bli självförsörjande. Då kan de själva förbättra sin situation och inte vara lika beroende av andra.
Varje gång jag slänger mat hemma får jag skuldkänslor. Skuldkänslor över den orättvisa som råder i världen. Jag kan i mitt överflöd välja precis vad jag vill och inte vill äta. Det jag inte gillar kan jag kasta bort. Det jag tycker om kan jag köpa mer av. Jag känner sorg över att alla människor inte har samma möjligheter. Vi kan inte alla göra samma val. Majoriteten av alla människor måste nöja sig med vad de får, vad de kan hitta bland andras sopor. Ofta måste människor nöja sig med ett mål mat om dagen, om ens det, ofta får människor gå och lägga sig hungriga. Vi måste sluta tycka synd om de hungriga! Vi måste ge dem möjlighet att ta sig ur sin situation! Vi måste verka utifrån ett empowerment-perspektiv och inse att del flesta människor vill försörja sig själva och vara självständiga, vi måste bara ge dem den möjligheten.
Jag tror att vi alla måste agera. Världsledare, kyrkor, individer. Jag måste använda mina resurser ansvarsfullt och hållbart. Vi måste dela vår kunskap, lära av varandra och styrka varann i våra utmaningar. Jag måste sluta tänka att andra har det svårt och inse att vi lever i en värld. Lider en del av världen så gör det ont i hela världen. Vi lever i en världsvid gemenskap och är beroende av varandra. Alla är värdefulla och alla behövs!
Sara Johannesson, Ageravolontär i Uganda
Lämna ett svar