Den sista helgen i januari träffades ageravolontärerna för en fortbildningshelg på Stiftsgården Rättvik. Här får vi ta del av Charles tankar kring helgen.

Varför satte jag mig på ett tåg till Rättvik?

Dagen innan, när jag skulle packa, bävade jag inför resan. Två byten och flera timmar på ett tåg med obokade platser. Dessutom hade det varit mycket i skolan och att sitta framför datorn hela helgen kändes lockande. Varför hade jag ens tackat ja till att åka på läger med ageravolontärerna? Min värdefulla helg kunde spenderas på tusen andra sätt men nu skulle jag resa till en plats jag aldrig varit på, och umgås med människor jag knappt känner. Varför hade jag gått med på detta? Det kunde jag verkligen fråga mig…

Jag packade och försökte skjuta undan alla orostankar. Min hjärna är verkligen proffs på att komma på helt onödiga saker att oroa sig för. Tänk om jag inte kan äta maten och tvingas gå hungrig i tre dar? Tänk om jag snarkar så högt att min rumskamrat kastar ut mig? Tänk om jag tagit fel på datumen och lägret inte är förrän nästa månad? Jag satte mig på det första tåget iallafall, och fick till och med lite skolarbete gjort. Efter en stund fylldes utsikten med snöfyllda barrskogar och då fanns det inte så mycket att klaga på. Det kändes bra att få komma iväg, även om oron molade inom mig. 

Helgen skulle handla om hur man håller en föreläsning. Personligen är jag en ganska van talare och höll tummarna att jag kanske skulle kunna lära mig något nytt. Nu i efterhand är det självklart att jag skulle lära mig nya saker, som människa är man aldrig färdiglärd och av alla de fina personliga berättelserna jag fick höra var det några som greppade tag i mig på ett helt nytt sätt. Inte hade jag kunnat lämna lägret med precis samma kunskap och tankar som när jag kom dit. 

Fokuset var att hitta ditt varför. Varför du kämpar för det du gör och varför någon överhuvudtaget ska lyssna på det du säger. Så jag funderade på mitt varför. Varför satte jag mig på ett tåg till Rättvik? Kanske är svaret att jag träffar så underbara människor på dessa läger som har upplevt saker jag inte ens kan föreställa mig. Människor som delar med sig och får mig att känna att jag är del av gruppen, del av något större. Människor som sitter uppe sent på lördagskvällen vid en öppen eld och spelar något konstigt kortspel medan de pratar om livets frågor. 

Precis som många andra unga får jag dagligen höra om kris, krig och klimatkatastrofer. Det spelar ingen roll hur sällan jag scrollar online, för vart jag än vänder blicken så möter jag någon annans ögon som bär på samma hopplöshet och sorg. Att få se och höra om den kamp som pågår där ute för alla människor och få medel till att själv, på riktigt bidra. Kanske är det svaret. Det är iallafall hittills det bästa läkemedel mot frusna blickar jag har hittat. 

Kanske är mitt varför att jag är trött på att oroa mig för onödiga saker och behöver få ett nytt perspektiv. Jag kunde ha spenderat min helg framför datorn eller på tusen andra sätt. Men Gud vilken tur att jag inte gjorde det. Inte bara fick jag härligt umgänge och god mat, jag fick också utvecklas som människa och lägga på ved i hoppets brasa som brinner inom mig. Den elden behöver jag för att möta kalla blickar.

//Charles, Ageravolontär i Strängnäs stift