En vecka till

Det är tisdag morgon. Jag slår på vattenkokaren, gör i ordning mitt te och sätter mig i soffan. Jag slår på nyheterna och spånar igenom flödet på facebook och twitter. Hårda stridigheter i Syrien, homosexuella i Ryssland torteras och klimathotet nämns inte idag heller. En annons om välbefinnande och personlig utveckling fladdrar förbi. Jag ställer mig vid diskbänken och plockar in gårdagens muggar och tallrikar i diskmaskinen.

Om jag skulle bli samtalsterapeut istället, eller personlig tränare… Jag skulle nog vara bättre på det egentligen. Tänk att få se människors utveckling mitt framför näsan och få glädjas med dem när deras liv går från hopplöshet till glädje. Då skulle jag ju faktiskt göra skillnad på riktigt. Är inte det egentligen det enda man kan göra, ta hand om det som är närmast? Jag hör människoskrik och skottlossning från vardagsrummet. Man borde väl göra något som har betydelse här och nu. Är inte etisk egoism trots allt svaret på gåtan om livets mening? Spelar det andra egentligen någon roll?

Så står jag där igen med en smutsig tallrik i handen och funderar på vad mitt nästa steg i livet borde vara. Men tanken om att jag skulle vara bättre som personlig tränare handlar egentligen inte om förmåga (uppenbarligen, då jag själv är lika otränad som Tomas Brolin), den handlar om tvivel. Den handlar om känslan av hopplöshet, känslan av att jag inte kan göra någon skillnad. Att mitt engagemang är falskt och ofruktbart.

Jag går tillbaka till datorn och går in på Agerabloggen. Någon har gjort ett nytt inlägg och jag läser. Det som står där andas hopp och ärligt engagemang. En tro på människan och en tilltro till Gud. Jag läser även nästa inlägg och sedan ett till. De kommunicerar alla i grunden samma sak. Jag lyfter blicken och tittar upp på tv-skärmen som fortfarande visar nyheter och bilder av människor i ett demonstrationståg.  Bredvid mig på soffbordet ligger bibeln. Jag slår upp en sida på måfå och läser det första som når mina ögon:

”Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.”

Jag delar några av dagens nyheter på facebook i hopp om att de når någon som annars inte hade fått veta och så gör jag mig klar för att börja min dag. Jag slår på diskmaskinen och känner tacksamhet. Jag är tacksam för att jag aldrig behöver bära evangeliet ensam, tacksam för att det alltid finns människor runt om mig som bär hoppet när jag glömmer. Jag ber en kort bön för världen och tackar för att mina agerakollegor aldrig är längre bort än ett knapptryck…. och så orkar jag en vecka till!

Tinde Carlbrand, Ageravolontär Uppsala domkyrkoförsamling