Nu är vi inne i påskveckan och därmed är fastekampanjen över. Fastekampanjen som inte bara innebär insamling utan också engagemang för att informera och skapa medvetenhet om världens orättvisor. I Uppsala lade vi i år fokus på ett stort livslopp! Men inte det klassiska livsloppet som säkert många känner igen med tipspromenad och startkort. Vi bestämde oss istället för att göra en marsch genom staden med plakat, rop, ramsor, bösskramlare och informationsutdelning. Vi planerade också in två stop där det hölls appeller med stora namn som ärkebiskop Anders Wejryd, Erik Lysén internationell chef för Svenska kyrkan och vår alldeles egna Karolina Göranzon som är ageravolontär i Helga trefaldighets församling. Även Domkyrkoförsamlingens ungdomsmusik var med och sjöng under appellerna för att göra vårt budskap tydligare och synligare. Promenaden gick från domkyrkan till Gränby centrum där vi avslutade med mackor och andakt.
Denna dag var ett samarbete mellan Uppsalas samtliga stadsförsamlingar och det var första gången vi provade det här konceptet. Vi som hade varit med och planerat var sålunda lite nervösa inför vandringen då vi inte visste hur detta skulle falla ut. Men som så ofta var denna oro totalt obefogad, för vilken dag det blev! Vi var ca 70 personer som tillsammans vandrade genom Uppsala, hojtande och sjungande. Energin var på topp och jag tror att vi alla kände en enorm glädje i att vara där tillsammans för en gemensam sak.
Jag tror att det finns en längtan hos oss i kyrkan att få synas och höras. Vi vill finnas med på stadens gator och torg och säga vad vi tycker. Vi vill berätta vad vi står för och att vi tillsammans jobbar hårt för att uppnå det vi tror på. Jesus var inte en passiv person som satt hemma och behöll sin relation med fadern för sig själv. Han gick ut bland människorna och vandrade från plats till plats för livets skull! För vår skull! Och med den förebilden så blir det även vår längtan. Så visst går det att gå för livets skull! Det har Jesus visat och vi försöker göra det samma. Och när vi följer den drivkraften så känns det rätt, jag tror att vi alla frågade oss varför vi inte gör detta oftare. För är det inte ute i samhället som vi behöver synas och höras, är det inte den trotsiga rösten på gator och torg som vi bör vara? Om Jesus får svara så tror jag att svaret skulle bli: JAA!
Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala domkyrkoförsamling
Lämna ett svar