Under veckan har jag varit på två panelsamtal om den svenska vapenexporten. Det första i domkyrkan med titeln ”Etik och ekonomi i svensk vapenexport” och den andra med titeln ”S och Saudivapen”.
Lite fun facts:
- I nuläget finns det fler som är för ett totalförbud av vapenexport än de som är emot
- Hela 48 procent av kvinnorna är för ett totalförbud men bara 24 procent av männen. Det finns (så vitt Marie Demker, forskaren i statsvetenskap som presenterade siffrorna) ingen annan fråga där det är så stor skillnad mellan könen
- 2011 hände ett trendbrott, då började vi exportera till många fler ickedemokratiska länder
Från att säkerhetspolitiska argument har varit det rådande i debatten så har jobb börjat användas för att rättfärdiga vapenexporten.
Statsministern använde just jobben som argument när han skulle försvara vapenhandeln efter skandalen med vapenfabriken i Saudi-Arabien. Det var första gången någon angett det som ett argument utåt. Inom diskussionerna i partierna (t.ex. i Socialdemokraterna) har argumentet kommit upp i interna diskussioner.
Diskussionen har innan handlat om huruvida de säkerhetspolitiska argumenten kan väga tyngre än de moraliska argumenten. Det framgår av diskussionen att det i högsta grad är en moraliskt laddad fråga, inte minst när det gäller Saudiaffären. Under Boforsaffären dominerades diskussionen av den moraliska aspekten. Men under Saudiaffären har jobbaspekten diskuterats mer, den moraliska aspekten har knappt diskuterats alls trots att grunden för vapenexporten sviktar. Vapenexporten har i Sverige motiverats av säkerhetspolitiska skäl. Man har en slags argumentationskedja som lyder:
- Sverige ska vara ett alliansfritt och neutralt land i händelse av krig
- Därför behöver Sverige ett starkt försvar i händelse av krig
- För att ha ett starkt försvar behöver vi krigsmateriell och för att vara neutrala och inte beroende av andra länder behöver vi tillverka det själv
- Sverige kan inte bära kostnaden för produktionen av krigsmateriell till svenskt försvar. Därför behöver vi exportera för att sprida kostnaderna
- Sverige ska bara exportera vapen till länder bara i undantag, om ett visst antal principer gäller: landet ska inte vara i krig och stå i strid med PGU (politik för global utveckling)
De flesta punkterna är satta ur spel:
- Sverige är inte ett neutralt land, vi har samarbete med NATO och har trupper i Afghanistan tillsammans med andra
- Sverige har inte ett starkt försvar
- Vi importerar krigsmateriell, så vi köper inte bara från svensk vapenindustri. Svensk vapenindustri (som är privatägt, inte statligt ägt) har en del utländska ägare
- Sverige exporterar vapen till flera länder som är i krig och som kränker mänskliga rättigheter. Under irakkriget sålde Sverige vapen till USA t.ex. och vi säljer vapen till många länder som kränker mänskliga rättigheter: Saudi-Arabien, Thailand och Bahrain för att nämna några.
Så det argumentet som kan tänkas gällande nu är: vi är duktiga på det. Vi gör vapen av bra kvalitet och bidrar till välfärd och jobb i vårt land.
Under seminariet ”S och Saudivapen” så framkom en del saker:
- På lång sikt ska vi inte exportera vapen
- Man ska inte exportera till diktaturer
- Det ska införas ett demokratikriterie i vapenexporten
- Det ska vara transparens i exporten så individer, organisationer och media kan granska processen och vilka länder som det exporats vapen till
- I den mån militärindustrin minskar så måste vi kunna erbjuda jobb för de som förlorar sina jobb i militärindustrin
Dock så talades det väldigt lite om att faktiskt verka för ett totalförbud, något som Sofia Walan från Kristna Fredsrörelsen efterfrågade.
Något som togs upp på seminarierna var att även om vapenexporten inbringar mycket pengar så är det bara 1.4 procent av sveriges totala export. Det är snarare problem för ett antal städer där många är anställda av militärindustrin. Vi har överlevt en textilkris och ändå överlevde textilindustrins städer, vi har överlevt en varvskris och ändå överlevde varvsindustrins städer (som t.ex. Malmö). Vi bör kunna få militärindustrins städer att överleva utan militärindustrin.
Det verkar som att man är tvungen att göra en rejäl jobbsatsning på någon annan industri om de stora partierna i riksdagen börjar överväga att succesivt avveckla vapenindustrin i Sverige. Flera gånger under de olika seminarierna kom klimatsatsningar upp som exempel på vad man kan investera i istället.
Sofia Walan lyfte också att det finns andra sätt att jobba för fred som är mycket effektivare att få slut på konflikter än att använda väpnat våld. Hon tog exempel från Kristna Fredsrörelsens arbete där de jobbar proaktivt, med preventiv närvara och stödja ickevåldsrörelser. Läs gärna mer om andra exempel på hur man kan jobba för fred med ickevåldsmetoder. Det är tydligt att det civila samhället behövs för att visa vägen för politiken.
Visionerna för fred bland de flesta politikerna verkar vara i samma gamla hjulspår. Det behövs nytänk och det behövs fredligare metoder för fred! Där fyller kyrkan en viktig roll. För att avsluta med ett citat av Martin Luther King:
Jag sörjer förlusten av tusentals värdefulla liv, men gläds inte åt att någon dör, inte ens en fiende. Att återgälda hat med hat multiplicerar hatet, och lägger mörker till en natt som redan saknar stjärnor. Mörker kan inte driva ut mörker: det kan bara ljus göra. Hat kan inte driva ut hat: det kan bara kärlek göra.
/ Samuel Skånberg, Ageravolontär
Lämna ett svar