Nu har det gått några veckor sedan MR-dagarna i Umeå och man har haft tid att landa i alla tankar och funderingar som dessa fantastiska dagar gav upphov till. När jag blickar tillbaka så fastnade jag framförallt för ett seminarium som handlade om den internationella poesi festivalen som hålls i staden Medellín i Colombia varje år. Svenska Kyrkan hade här varit med och sponsrat för att få dit Poeten Jairo Guzman som kom för att berätta om hans arbete med festivalen och framförallt om hur poesin fungerar som ett verktyg för att styra ungdomar bort från våldet, kriminaliteten och ”de snabba pengarna”. Seminariet kallades för ”ord mot våld”, Jairo förklarade att Colombias kultur och språk var sårat utav alla års våld och oroligheter i landet. Konflikter mellan staten, FARC gerillan och paramilitära grupper har satt sina tydliga spår i den Colombianska vardagen och därmed vardagsspråket. Poesin, berättade han, ger ungdomar ett alternativt sätt att uttrycka sig på som inte är befläckat utav våld och kriminalitet och visar dem att det finns en alternativ väg att ta. Poesin ger samtidigt möjlighet att bearbeta det jobbiga och mörka som varit samtidigt som det ger hopp om förändring.
The smile in the photo
The smile in the photo
of that politician
that voted in congress
in favor of the war
is the same smile
of the skulls
in the unmarked mass grave.
(Jairo Guzman)
Under samtalet citerade Jairo också Wittgenstein som ska ha sagt ”Mitt språks gränser är min världs gränser” och jag tyckte det illustrerade vikten utav den här typen utav projekt på ett bra sätt. Är man som ungdom låst i ett samhälle som blivit djupt influerat utav oroligheter och konflikt så har man nog svårt att tänka sig att det kan finnas något bortom allt det svåra man upplever och hör. Därför tänker jag att det är viktigt med projekt som dessa som kan fungera som ett forum för att öppna upp för andra intryck och idéer. Ord och hur man använder sig utav dem kan ju tyckas trivialt men hur vi pratar om saker och ting formar ju i slutändan hur vi uppfattar det som finns runt omkring oss och har därför också en väldig kraft att förändra.
Jag tror framförallt att förändringar börjar i vardagsspråket, ser man till exempel till den svenska kontexten så har det ju diskuterats vilt om tidigare kränkande ord som varit normaliserade, många vill få bort dem för att kunna rensa samhället på de stereotyper och fördomar som finns gentemot vissa grupper, dessa idéer är ju ofta djupt förankrade just i orden. Tanken är att får vi fler att välja bort dessa kränkande ord så är vi också ett steg närmare en förändring mot ett mer öppet och jämställt samhälle för alla. I Colombias fall så handlar det nog många gånger om att öppna upp språket för annat än just kriminalitet och våld och att styra ungdomar mot en annan typ utav kultur för att de också ska kunna känna hopp och att de finns möjligheter och kraft att förändra den situation som råder. Ett vardagsspråk som ger mycket utrymme för negativa ord har stor makt att egga på negativa tankar och där med också negativa handlingar, därför är det viktigt med alternativ. Oavsett vilken kontext man befinner så kan jag känna att det är viktigt att erkänna den kraft som ord har att påverka, förändra och skapa…”let there be light”.
Susanna Dobrota
Ageravolontär
Stockholms Stift
Lämna ett svar