För några veckor sedan innan jag åkte till Kenya och deltog i cykelkaravanen för kampanjen ’We have faith, act now for climate justice” satt jag liksom många andra svenskar bekvämt i TV-soffan och tittade på det populära programmet ”Så mycket bättre”. Genom TV-rutan kunde jag se och höra Lisa Nilsson sjunga sin version av Evert Taubes sång ”Änglamark” som går såhär:
Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
låt dem få leva, de är ju så sköna.
Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar.
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma bland bryggor och stenar.
Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!
Texten får en att tänka på att vi har en jord att ta hand om. Men hur går det egentligen med det? Jordens klimat har förvisso skiftat mellan extremer under årmiljoner och livsformerna har varierat men nu påverkar vi människor i hög grad dessa storskaliga skeenden. Den globala uppvärmningen orsakas enligt FN:s klimatpanel IPCC av mänsklig aktivitet; genom utsläpp av växthusgaser, nedhuggning av skogar, utarmning av mark och andra typer av naturlig vegetation. Det är industriländerna som årligen står för drygt hälften av utsläppen av växthusgaser. Dock är det inte industriländerna som drabbas värst av klimatförändringarnas effekter utan det är de mest fattiga och utsatta samhällena som gör det.
Under cykelresan genom Kenya träffade jag människor som berättade om hur kännbara klimateffekterna är för dem. En kvinna från Uganda som jag går med sida vid sida under klimatmarschen i Nairobi berättar om hur hennes by nyligen drabbas av översvämningar som resulterat i att flera hus sjunkit ihop och spolats bort. Hadoju, en av cyklisterna i den kenyanska cykelkaravanen och även medlem i ’Kenya youth climate network’ berättar om när han i april-maj besökte sin hembygd i västra Kenya och såg hur vattentillgången hade minskat drastiskt i området. Alla floder utom två var uttorkade. På mornarna när människorna i byn hämtade dricksvatten uppstod konflikt. Det tog lång tid att få upp något av den lilla mängd vatten som fanns vilket skapade irritation och konflikt i köerna. Detta hade Hadoju aldrig tidigare skådat i sin hemby som ligger i den sydvästra delen av Kenya och som enligt honom inte vanligtvis brukar drabbas av svåra torkperioder utan är ett frodigt och grönt område. Berättelser likt dessa är främmande för mig och många andra i Sverige att relatera till. Vi har inte alls på samma konkreta sätt drabbats av klimatförändringarnas konsekvenser, än iallafall…
Jo, det är sannerligen olika hur pass kännbara klimatförändringarnas effekter är för människor runt om i världen. Dock har alla vi människor ett klimatansvar. Speciellt har vi i de rika länderna som har ’så mycket bättre’ förutsättningar att möta klimatförändringarna, ett stort ansvar att hjälpa de länder som inte har lika bra förutsättningar att tackla ett förändrat klimat. Att världens länder, trots olika förutsättningar, kan komma överens och arbeta tillsammans är jätteviktigt för att kunna bevara jorden vi ärvde och lunden den gröna. Det handlar också om att vi måste reflektera över det ekologiska fotavtryck som vi genom vårat sätt att leva på här i Sverige påverkar människor, djur och natur i andra delar av världen. Många gånger är det lättare att reagera än att agera. Men agera gjorde faktiskt över 27 000 människor i Sverige och över 750 000 människor från de nio afrikanska länderna där cykelkaravanen gick fram genom att de skrev på namninsamlingen för ’Act now for climate justice’. Dessa människor har fattat tag i pennan och därigenom visat sina vilja att påverka för att få en överenskommelse som ger klimaträttvisa och möjliggör en hållbar utveckling för ALLA!
Allt gott,
Ellen Eriksson, Klimatambassadör i Uppsala
Lämna ett svar