Jag har nu kommit hem från Israel och Palestina dit jag och Emma åkte som Ageravolontärer, och har börjat fundera på vad jag såg där, upplevde, mötte. Det är människor som har satt sig i mitt minne, som dyker upp lite då och då under mina dagar. Situationer som jag har mött, men kunnat åka ifrån. Lämnat för att landa i min trygga tillvaro i Sverige. Och då funderar jag på vad vi egentligen gör med alla saker vi upplever? Hur låter vi dessa möten faktiskt få en påverkan på våra liv?
För mig blev det väldigt tydligt när jag såg hur vi faktiskt kan hjälpa till, hur Svenska Kyrkan genom vårt internationella arbete stöttar och stödjer så många människor. Hur det är organisationer och projekt som faktiskt fungerar, hur det skapar relationer som inte innebär endast ett pengautbyte, hur jag kan vara otroligt stolt över det arbetet vi gör som kyrka. Jag som har fått höra så mycket kritik mot biståndsarbete såg i Israel och Palestina att det går att göra bistånd som hjälper, som stärker, som fungerar. Men då måste en utgå ifrån människor, för det handlar alltid om människor. Om relationer, om empowerment, om att lyssna på de behov som finns, om att inte tro att en själv vet och kan bäst.
Amina har en viktig roll i Rabouds utvecklingsarbete
Vi har fått möta flera partnerorganisationer som verkar i Israel och Palestina, och det finns så mycket att berätta om varenda en av dem. Organisationer som arbetar med påverkansarbete, andra som informerar, någon som har sjukvård och utbildning som huvuduppgift.Men jag vill speciellt lyfta ett projekt med lokal ledd utveckling i byn Raboud på den palestinska landsbygden, dit vi vandrade en av dagarna. Där får vi träffa en grupp kvinnor vilka på några år har fått en otroligt viktig roll i lokalsamhället. Projektet som Svenska Kyrkans internationella arbete stödjer handlar om att byar själva genom en kommitté som består av bybor utvärderar byns styrkor, och behov. Utifrån det prioriteras vad som behöver göras och pengar söks för enskilda projekt. Det kan handla om att som i Raboud skapa en kvinnoklubb, arbeta med hållbart jordbruk, renovera hälsokliniken och skolan i byn eller organisera utbildning och träning så att byborna kan starta egna företag. Stödet som byn får kan vara i form av pengar, eller helt enkelt kontakt med myndigheter. Viktigt är att processerna är helt transparenta, och alla i byn har tillgång till ekonomisk redovisning. I byn Raboud har många projekt lett till byns utveckling, men det mest påtagliga är stoltheten hos kvinnorna vi möter som sitter med i byns kommitté. De har fått respekt, förtroende, kunskap och drivs av glädjen de ser hos byborna när projekten verkligen fungerar. Precis som de säger, ”You must work hard to get what you want”, har inte vägen varit helt enkel men arbetet har varit värd mödan. Jag ser stoltheten i deras ansikten, och det är då jag inser hur viktigt det är att vi finns där och lyssnar på dessa kvinnor, att vi som kyrka och organisation kan stötta. Då blir jag stolt.
Hållbart jordbruk i Raboud
Att vara i Israel och Palestina och möta alla dessa människor, den otroligt komplicerade situationen folk lever i. Och se att livet pågår. Mitt i allt detta finns människor som skapar sina vardagar, rutiner. Men på samma plats som jag ser denna komplexa situation, där människor inte riktigt är fria att styra över sina liv, där rädsla märks från alla håll och där människor är hindrade, precis där är också källan till min tro. Grunden till kristendomen, till de abrahamitiska religionerna. Heliga platser. Pilgrimer som vallfärdar för att ta sig hit. Och jag har svårt att se det heliga i just dessa platser, det blir bara ett virrvarr av kommers och människor. Men i den blandningen av troende från världens alla hörn, i mötet med de som bor här, i en morgonbön på olivberget, på vandring mot Raboud, i en stimmig matmarknad inne i Jerusalem, i att bli bjuden på en kopp arabiskt kaffe i Betlehem. Det är där jag ser att det här är heliga plaster. Det heliga skapas i människorna här, och det får vi ta med oss. Att det heliga skapas i närheten, i utbytet mellan människor. Här liksom på alla de platser vi kallar vårt hem.
Under min tid i Jerusalem, i Palestina, i Israel har jag fått se det här heliga. Fått uppleva så mycket, och samtidigt återvända till Sverige mer förvirrad än någonsin. Men är det något jag tar med mig så är det att vi kan göra skillnad. Om vi människor verkligen bestämmer oss, samarbetar, talar med varandra. Då går det att förändra, förbättra, göra skillnad. Och vi kanske måste börja där vi står, det vi känner till. När jag ser arbetet som görs hos våra partnerorganisationer blir jag otroligt stolt. För jag ser att vi tillsammans kan göra skillnad. Jag lämnar det heliga landet med vetskapen om att vi människor har skapat en otroligt komplicerad situation där (och på många andra platser på vår fantastiska planet), men också att vi människor kan göra skillnad. Jag vill fortsätta vara med och göra den där skillnaden, fortsätta vara stolt över det arbetet Svenska Kyrkans internationella arbete gör där och på alla andra platser runt om på jorden. Vi behöver vara med och göra det här tillsammans, för det handlar om att vara människa. Och att genom det möta och stödja andra människor.
Vill du läsa mer om projektet med lokal ledd utveckling ibland annat Raboud kan du läsa mer här: https://www.svenskakyrkan.se/filer/L2GP_PalestinianTerritories_Report_2018.pdf
Amanda Björksell, Ageravolontär i Uppsala
Lämna ett svar