Mellan den 13 och 19 juni i år befann jag mig i norra Tanzania, som en av deltagarna vid konferensen Women’s General Assembly, anordnad av den evangelisk-lutherska kyrkan ELCT. Tillsammans med sex andra representanter för Svenska kyrkan reste jag först från Arlanda till Kilimanjaros flygplats, via ELCTs huvudkontor i Arusha och därefter tolv timmar med bil inåt land till staden Shinyanga. Den långa resan gick oväntat snabbt på grund av mitt fantastiska resesällskap, som gärna sjöng allt från nya lovsånger och gamla psalmer till ”En värld full av liv” från Lejonkungen (vilket passade utmärkt då vi såg gnuer, zebror och gaseller från bilen). Under bilfärden passade vi också på att förbereda oss inför konferensen. Vi skulle hålla en workshop för deltagarna på temana #metoo, #vardeljus och hur Svenska kyrkan arbetar för att förhindra sexuella trakasserier. Detta med anledning av konferensens huvudfokus; att arbeta för att stoppakönsbaserat våld, riktat mot kvinnor i Tanzania, inom ELCT så väl som inom det Tanzaniska samhället generellt sett.
Bild från ELCTs huvudkontor i Arusha med en beskrivning av kyrkans huvudvision.
Resan från Arusha till Shinyanga tog tolv timmar med bil inåt land.
Väl framme i Shinyanga var vi slutkörda efter den långa resan, men när vi anlände till stadens katedral så fanns det ingen tid för vila. Vi blev direkt guidade till en sal där samtliga kvinnosekreterare inom ELCT satt runt ett långt bord och förberedde inför de kommande dagarnas konferens. Kvinnosekreterarna är de kvinnor, som inom sina pastorat har huvudansvaret för att arbeta med genusfrågor. ELCT bedriver ett stort arbete för att förbättra situationen för kvinnor både inom kyrkan och i det Tanzaniska samhället i stort. Att få möta de här kvinnorna direkt när vi anlände till Shinyanga gjorde att jag genast blev uppfylld av en otroligt stark känsla av engagemang och gemenskap. Bwana yesu asifiwe kan översättas till prisad vare Jesus vår herre och upprepades gång på gång av flera olika kvinnor. Ofta innan de började tala, men ibland mitt i ett anförande. Det spelade ingen roll för alla övriga i församlingen var oavsett tillräckligt lyhörda att varje gång svara talaren med ett rungande AMEN. Rummet formligen kokade av positiv energi, utstrålad från de samlade kvinnorna. Flera av dem repeterade samma budskap, gång på gång, som för att bevisa meningens trovärdighet och kraft; När vi kvinnor går samman är vi starkare än en hel armé.
Den lutherska katedralen i Shinyanga.
Samma kväll som vi anlände fick vi vara med på en middag med kvinnosekreterarna. Vi samlades utanför katedralen, kvällen var ljum och luften var full av ljud från de glada konferensdeltagarna blandat med körsång. Vi blev introducerade för många spännande personligheter och fick höra mycket om deras arbete inom ELCT och om hur kyrkan ständigt växer med nya medlemmar. I dagsläget är ELCT världens näst största lutherska kyrka med 6,8 miljoner medlemmar. Tredje störst är Svenska kyrkan!
På väg till The Day of the African Child.
Morgonen därefter var vi utvilade, iklädda våra ageratröjor och redo att hålla vår workshop. Tillsammans styrde vi stegen mot katedralen. Där möttes vi av gårdagens deltagare, flera religiösa ledare (bland annat en imam, i Tanzania är interreligiösa samarbeten otroligt viktiga på grund av den stora religiösa mångfalden inom landet) och en stor grupp med barn. Det visade sig att det här var The Day of the African Child. En dag då barns rättigheter lyfts upp på agendan och barns utsatthet uppmärksammas. Föreläsningar hölls på temat och skolbarnen dansade och sjöng för en glad församling. Samtidigt började vi i den svenska delegationen inse att det hade skett en miss i kommunikationen. Vi hade förberett en workshop på temana kvinnors rättigheter och sexuellt våld, men blivit schemalagda att genomföra programpunkten mitt under barnens dag. Tack och lov hade vi hörsammat instruktionen att ordna någon form av aktivitet speciellt riktad till barnen innan workshopen. Vi lärde ut ”Jag går på livets väg” på Swahili och succén var ett faktum. Ung som gammal dansade och sjöng med i texten.
Natembea njia uzima
Tembea njia uzima
Kinaweza kutokea chochote sala
Mungu yupu juu na chini yangu
Mbele na nyuma yangu
Amenizunguka…
Därefter höll vi vår workshop. Vi ville illustrera att könsbaserat våld är ett globalt problem och att även om Sverige ofta framställs som ett av världens mest jämställda länder så förekommer fortfarande samma typ av övergrepp, som ELCT arbetar mot i Tanzania, i Sverige. Till en början flöt allt på som tänkt, men sedan blev det tydligt att vissa i publiken var förbryllade över vårt val av ämne. Den här dagen handlade ju om barns rättigheter, varför pratade vi då om kvinnors utsatthet? Det slutade med att vi fick en direkt tillsägelse att byta ämne, mitt under den pågående presentationen. Det var lättare sagt än gjort, men den fantastiska ageravolontären Pauline Färdow var snabbtänkt och räddade situationen. Hon skulle ha talat om jämställdhet inom kyrkan ur ett historiskt perspektiv, men passade i stället på att lyfta fram barnens roll i bibeln. Genast tycktes åhörarna vara nöjda och vi kunde andas ut. Det dröjde dock inte länge innan vi fick en ny tillsägelse, denna gång om att vi bara hade några minuter på oss att avsluta presentationen. Jag skulle avsluta alltsammans och varken jag eller min agerakollega Emma Berglund, som skulle prata innan mig i ordningen hade ens påbörjat våra avsnitt. Stressigt värre! Men trots tidsbristen lyckades jag ändå få lite tid att trycka på vad jag anser vara bland de absolut viktigaste lärdomarna, som vi kan ta med oss från både #vardeljus, som enskilt upprop och #metoo, som folkrörelse; att vi endast kan skapa en förändring för en mer jämställd värld om vi bryter tystnaden bland offren för sexuella trakasserier och börjar tala öppet om de orättvisor, som kvinnor och andra marginaliserade grupper tvingas utstå dagligen, världen över. Det är livsviktigt för samtida och framtida offers skull att vi agerar, går samman och organiserar oss för att lyfta fram sexuella övergrepp, som fenomen som inte bara är oacceptabla, men som också är möjliga att förhindra. Om vi går samman och pratar om problemet.
Innan, under och efter lunchen fick vi tid till att prata med flera av konferensdeltagarna och flera av kvinnorna uttryckte sin uppskattning för vårt val av tema. Jag pratade länge med en kvinnlig pastor från Iringa, vid namn Upendo. Hon berömde vår workshop och berättade att i hennes pastorat har de specifika diskussionsgrupper på ämnet kvinnors rättigheter. Både för kvinnor och för män. För henne var det helt självklart att alla måste samarbeta i kampen för kvinnors rättigheter, oavsett kön. Efter mötet med Upendo kände jag mig inte längre frustrerad över vår stressade och delvis förkortade presentation. Vi hade ju ändå lyckats fullfölja ett av våra främsta uppdrag som delegation på plats i Tanzania, att informera om hur vi arbetar mot könsbaserat våld inom Svenska kyrkan och inspirera till liknande åtgärder inom ELCT. Vi hade nått fram till Upendo med vår berättelse och säkerligen hade även de andra åhörarna fått med sig viktig inspiration för sitt fortsatta jämställdhetsarbete. Samtidigt hade jag fått en viktig påminnelse om att vi från den svenska delegationen inte bara var på plats i egenskap av informatörer, men också som mottagare av information. Jag hade bara varit på plats i Tanzania ett par dagar, men redan märkt att det var lätt för mig att ta rollen som berättaren i olika samtal. Många som vi mötte på resan var förstås nyfikna på Svenska kyrkans arbete och ens egen bakgrund. Efter att ha hört om Upendos fantastiska genusarbete blev det väldigt tydligt för mig hur viktigt det är som officiell delegat att inte bara svara på frågor och anta att man är den som har mest information att delge utan att alltid också ställa frågor tillbaka, att vara nyfiken och se på alla möten som värdefulla tillfällen för ett jämlikt utbyte av erfarenheter och kunskap. Jag fick också en tankeställare. Varför har jag aldrig hört talas om den typen av samtalsgrupper som Upendo beskrev inom Svenska kyrkan? Kanske en idé för framtiden? Eller finns de redan?
Jag och pastor Upendo. Två glada changemakers från varsin kyrka i ett lyckat möte.
Nästa dag steg vi upp tidigt för att bege oss en bit utanför Shinyanga där en konvoj av bilar väntade på oss, ledd av en lastbil med flaket fyllt av en blåsorkester i full fart att annonsera för alla i grannskapet att Women’s General Assembly snart skulle ha sin officiella öppningsceremoni. Med oss i bilen hade vi teologidoktorerna Faith och Cynthia. Faith hade tillbringat en hel del tid i Sverige och längtade efter att få sjunga svenska psalmer igen. Tillsammans sjöng vi bland annat psalm 181.
Tänk att få vakna tidigt en morgon
Utan att sakna natten som var
Jag älskar livet som du har skapat
Tack käre far för allt som du gav!
Väl framme vid konferenslokalen stod hundratals kvinnor uppradade för att välkomna konvojen. Alla var de iklädda ELCTs kvinnors speciella tygmönster uppsytt till kjolar, klänningar, kangas och hårprydnader. De skrek, sjöng och viftade frenetiskt med sina vita sjalar. Vi viftade och tjoade tillbaka från bilen bäst vi kunde. Jag kan inte komma på att jag någonsin upplevt en liknande typ av masseufori. Så många leenden, klappande händer och sjungande röster och så mitt i allt var vi från Svenska kyrkan och hängde på så gott vi förmådde, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att genomföra så många intervjuer till kyrkans sociala medier som möjligt.
Glada sjalviftare på väg in i konferenslokalen. På bilden syns även ELCTs kvinnors blå tyg som klänning.
Efter att gemensamt ha tågat in i den enorma salen, som fungerade både som kyrka och konferenslokal blev vi placerade långt fram i den stora massan av plaststolar där genusarbetare, missionärer, präster, körmedlemmar, skolbarn, politiker och andra intresserade trängdes och blickade fram mot scenen där ärkebiskopen satt tillsammans med två andra biskopar och en kvinnlig präst. Kvinnosekreterarna satt placerade på hedersplatser nedanför scenen. Därefter följde en kombinerad öppningsceremoni och gudstjänst, som sträckte sig över hela förmiddagen. Ett flertal talare fick chansen att säga sitt och tacka för att ha blivit inbjudna till konferensen. Däribland höll Emma ett tal för Svenska kyrkans räkning och fick chansen att uppmärksamma vårt samarbete med ELCT för att ta fram deras genusrättviseprogram, som skulle lanseras samma dag. Jag fick dela ut en officiell gåva och en agera-t-shirt till Faustina Nillan, ordförande för kvinnosekreterarnas råd och ansvarig för hela konferensen. Om någon förtjänar att ha titeln changemaker tryckt på bröstet så är det Faustina. En i raden av inspirerande kvinnor som vi fick förmånen att möta vid Women’s General Assembly och som gjorde mig än mer besluten att fortsätta den feministiska kampen i egenskap av kristen.
Faustina Nillan. ansvarig för kvinno- och barnprogrammet inom ELCT.
En av de absoluta höjdpunkterna under dagen var då vi alla leddes ut i solen för att bevittna den officiella invigningen av genusrättviseprogrammet som Svenska kyrkan och ELCT samarbetat för att ta fram. En hög av målade stenar hade staplats utanför konferenslokalen med ett tygstycke över. Emma blev beordrad att avtäcka monumentet och där under gömde sig Svenska kyrkans och ELCTs symboler bredvid varandra. Högst upp stod det skrivet; Yes we can, if we come together. Med ens blev det än mer tydligt hur viktig vår närvaro vid konferensen var. Jag kände mig enormt stolt över att tillhöra Svenska kyrkan, #stoltmedlem!
Monumentet över det Gender Justice Program, som invigdes vid Women’s General Assembly 2018. Texten på toppen lyder: Yes we can, if we come together!
Resten av dagen bestod av måltider, föreläsningar och intervjuer, men också en och annan stund av dans och sång då kvinnosekreterarna tog saken i egna händer och började sjunga i stället för att hålla schemat. Tänk om vi tog oss tid för fler sådana pauser från möten och andra aktiviteter hemma i Sverige. Vilken lycka! Doktorerna Cynthia och Faith hade en egen presentation om kvinnor i bibeln, som blev en av mina personliga höjdpunkter. Men det var ändå ett uttalande som stack ut mer än något annat. När ärkebiskopen Fredrick Shoo riktade sig direkt till Shinyangas biskop och bad honom att allvarligt tänka över pastoratets beslut om att förbjuda kvinnliga präster. Ärkebiskopen Shoo gjorde det tydligt att han inte ville ha ett svarsuttalande direkt på plats, men att han önskade att biskopen och hans medarbetare skulle sätta sig ner i lugn och ro och tänka över sina prioriteringar ytterligare en gång. Att konferensen hölls just i Shinyanga var i sig en tydlig markering mot deras restriktioner gentemot kvinnliga teologer, men nu brände det till på allvar. Jag var djupt imponerad av ärkebiskopens modiga uttalande och längtade samtidigt våldsamt efter den dagen då en kvinna till slut skulle tillåtas inneha hans position som ärkebiskop…
För att stötta ELCTs genusarbete och för att jag tyckte att den var väldigt fin så passade jag på att köpa en kjol tillverkad av ELCTs kvinnors eget tyg (plus två väskor och tre par örhängen…), med förhoppningen om att magiskt bli smittad av det enorma engagemang som vi hade fått bevittna under våra dagar i Shinyanga.
Glad i nyinköpt kjol tillverkad av ELCTs kvinnors eget tyg.
Morgonen efter var vi tvungna att resa tillbaka genom landet till Arusha där vi blev mottagna av ELCTs generalsekreterare Brighton Killewa. Vi fick chansen att spendera den sista dagen på kyrkans huvudkontor, fira morgonandakt med personalen och lyssna till flera inspirerande medarbetares beskrivningar av sitt arbete för kvinnors rättigheter i Tanzania.
Den svenska delegationen tillsammans med ELCTs generalsekreterare Brighton Kilewa på ELCTs huvudkontor i Arusha. Från vänster: Hanna, Catharina, Hanna, Brighton Kilewa, Daniel, Elin, Pauline och Emma.
Fullmatade med information och intryck satt vi plötsligt i bilen på väg till flygplatsen. Resan hade gått alldeles för fort, men samtidigt inneburit en av de största upplevelserna hittills i mitt liv. När vi flög över Kilimanjaros topp kände jag mig övertygad om att det här bara var början på ett livslångt engagemang för egen del och att det inte kommer dröja länge innan jag återvänder till Tanzania och ELCT. Jag är så tacksam över att ha fått genomföra den här resan i egenskap av ageravolontär och medlem av Svenska kyrkan. Det finns så mycket som behöver göra för att förbättra kvinnors situation i Tanzania, i Sverige och globalt. Jag håller med om orden, som stod på genusrättviseprogramsmonumentet och vilka med största sannolikhet kommer få agera som riktmärke för mitt fortsatta engagemang för en mer rättvis värld; Yes we can, if we come together!
Tack för att ni läste,
Hanna Lindh, ageravolontär från Uppsala.
Lämna ett svar