Nu har jag varit präst i tre veckor. Som ni märker har jag varit mer i en annan värld, (denna) än vad jag har varit i ”cyberspace.” (Dvs här på bloggen.) Livet som präst rymmer både det ena och det andra… Jag är trött och lycklig om vartannat. Mitt yrkesval känns helt rätt, samtidigt som känslorna om att både vilja göra mer och inte kunna eller orka göra mer också infinner sig. Det är en smekmånad som bara blir bättre och bättre för varje dag. Kärleken bleknar inte, snarare förstärks färgerna. Det händer något inom mig, en process som är fysiskt påtaglig. Denna känsla har nog alla som börjat ett nytt arbete eller flyttat till ny ort upplevt. Eller om ni minns första dagen i skolan som sex-sju åring då det både var läskigt och kul samtidigt. När skolan såg lika stor ut som Notre-Dame i Paris, och ettans mattebok var lika svår som ”Tillämpad linjär algebra,” som förövrigt inte alls låter som något som har med matematik att göra utan istället som en bh med alger i. Hur som helst, den känslan i livet med nya uppgifter som känns både stora och stundtals omöjliga, men som bit för bit faller på plats. Och när pusslet är lagt väntar nästa dags utmaningar. Så känns det, då känns det nästan som att man fysiskt kan känna att nya delar av hjärnan aktiveras.
Vad har då hänt sen sist?
Jag har bland annat haft hembesök. Vilket innebär precis det som namnet antyder, att man hälsar på människor i deras hem. Människor som är ensamma, sjuka, gamla eller bara behöver någon vid sin sida i livet. Det är så många människor som sitter ensamma i sina hem och inte har någon att prata med eller inte kan komma ut. Ofta är hemtjänsten överbelastade och kan bara vara hos dem en kortare stund, ibland så kort som att lämna maten, och ta med sig soporna ut. Då känns det gott att få sitta ner, hålla i hand, och lyssna på vad en människas hjärta är fyllt av. Att det lilla kan vara så betydelsefullt är något att vårda ömt. Att runt ett kaffebord få dela, be en bön och ge Gud välsignelse, se tårarna rinna för att sedan få den varmaste blick man kan tänka sig. Det handlar inte om mig som präst, inte heller om mig som människa, utan vad jag representerar. En människa som haft en stark barnatro genom hela sitt liv kan genom vad jag representerar nästan ett sekel år senare i livet nå in i de rum som längst inne i hjärtat bor.
***********************************************************************
Hört talas om ”Bromölla lägret?” Inte jag heller, inte innan jag började arbeta i Ivetofta-Gualöv församling iaf. Men det är ett läger som varje år anordnas för låg och mellanstadieelever. På detta läger är församlingen med på ett hörn. Jag tycker det är skit bra, (ursäkta mitt ordval) men det är skit bra när församlingar anstränger sig för att vara en plats där barn under sommarlovet kan hitta nya vänner, ha roligt, aktiveras och få vara barn. Många barn har familjer där ekonomin inte tillåter att kunna göra något eller resa någonstans. Många barn är ensamma och vantrivs under sommaren och när skolan börjar gör fröken likaså genom att inleda med terminens första opedagogiska fråga. ”Berätta nu alla var och en vad ni har gjort under sommarlovet.”
Min dag på ”Bromöllalägret” var lyckad. Mina kära kolleger hade förberett genom att vi först skulle leka en ”lära känna lek” sedan skulle vi grilla ”bananbajs” (ja, så kallades det) 🙂 Då skar vi upp en banan på mitten, lade i choklad och grillade dem över öppen eld. Sedan fick vi pyssla, och då blev det att måla varsin massagespindel vilket barnen verkade tycka var super skoj. Så även jag! 😛
Kommentera det här inlägget