I helgen var vi på ”Solgården” som ligger mellan Bromölla och Gualöv på läger med konfirmanderna. Den första kvällen var det fotbolls VM då Sverige spelade mot Portugal. Detta kunde vi ju inte låta de stackars konfirmanderna missa, vilket de var livrädda för att göra. De fick se matchen och var mycket glada. Dock inte över resultatet… Gården var inte särskilt modernt utrustad vad gäller TV -apparat så vi fick nöja oss med den mini ”tjock tv” som fanns. Samma kväll hörde jag från ett annat rum en av konfirmanderna säga: ” När jag kommer hem kommer i alla fall jag att uppskatta den TV vi har hemma mer än innan.” Jag log med hela ansiktet och tänkte Win-Win. De fick se matchen, men lärde sig även att värdesätta de saker i livet som ofta annars tas för givet.

Det var en härlig helg, slitsam som läger brukar vara, men härlig! Helgen fylldes med viktiga samtal om kristen tro och liv och spetsades med lekar som tex kubb i novemberrusket. (Tydligen är jag en riktig vinnarskalle.) Det gavs också tid för film-mys med filmen ”The Blind Side” (denna gång på storbild!) Den sanna historien om Michael Oher, en hemlös afroamerikansk yngling från ett trasigt hem, som tas in av familjen Touhy, som hjälper honom att uppnå sin fulla potential både som individ genom att tro på sig själv, och lyckas som stjärna i amerikansk fotboll.

Tänker att det ju faktiskt inte var så länge sedan jag själv konfirmerade mig. När jag ser på konfirmanderna minns jag min egen konfirmandtid med alla frågor som fanns och alla svar jag trodde att jag hade.

Något jag tycker känns helt underbart är andakten tillsammans med konfirmanderna. I början verkar det som att de flesta konfirmander tycker att det känns lite pinsamt att sitta där i ringen, det fnittras, tramsas, pratas och känns allmänt splittrat. Inte så konstigt eftersom detta förmodligen är första gången i deras liv de är med om något liknande. Men det underbara som jag pratade om infinner sig när förlossningen sker och det börjar hända saker. När det blir tydligt att det för varje gång det hålls andakt blir mindre och mindre pinsamt och obekant, för att i stället kännas mer och mer viktigt och berörande.

Sista kvällen gick vi till Gualövs kyrka för att fira andakt och sedan tillbaka. (ca 6 km.) Håller med om vad församlingspedagogen Sofie skrev på sin facebook: ”Måste berömma konfirmanderna som traskade på hela vägen, och några t.o.m joggade ihop med Bernice tillbaka.” Ja, vad gör man inte för (i detta fall) konfirmandkillarna som har spring i benen.

Efter helgen som inte innehöll mycket sömn däckade jag hemma i sängen med känslan av att jag kanske aldrig skulle vakna mer.

Men det gjorde jag som ni märker, vilket var tur eftersom det imorgon vankas semester! Då åker jag och min Alexander till Turkiet i drygt en vecka. Närmare bestämt på en bildningsresa vid namn ”I apostlarnas fotspår.” Mindre Asien var den del av Romarriket där Paulus föddes (i Tarsus) och tillbringade en stor del av sin tid som förkunnare. Hans tidiga kristna odysée förde honom till många städer och folk i det stora område som idag är Turkiet. Vi kommer att besöka allt  från staden Efesos, en av den tidiga kristendomens viktigaste stad till Hierapolis och klipplandskapet kappadokien.

Väl mött kära läsare!