Så fräckt det var med rockmässa. Jag vet, det är inget nytt under solen men jag har inte varit med om det innan eller tjänstgjort på den typen av temamässa. Konfirmanderna pratade om att ta hand om och bära varandra. Lappar kunde fästas upp med skrivna böner på ett kors fullt med spikar. Ljus tändes till tusen och taket lyfte från trycket av musiken. Tonårsledare vittnade om sin tro och sitt tvivel och äktheten lyste igenom följt av en spontan applåd. Det var glädjefyllt och innerligt. En annan konfirmandledare hjälpte mig att läsa nattvardsbön och dela ut bröd och vin och tryggheten i vad han gjorde och känslan han visade inför det gjorde mig varm i kroppen. Det var minsann ingen slentrian röst från en präst som bara ville hem till tv:n efter att ha firat mässa 9000 gånger. I nattvardskön doppade en man sitt bröd i vinet, hans muskulösa överarmar gjorde att t-shirten spände extra hårt över dem och ett stort kors syntes på utsidan av armen. Han såg mig i ögonen, visade upp korset och sa; – Ja, men trots tatueringen är det fösta gången i mitt liv jag tar emot nattvarden… Tiden stannade till när vi såg på varandra och båda inandades känslan av hur stort något litet kan kännas. Tack Gud.
Kommentera det här inlägget