Här sitter jag och gömmer mig i predikstolen och väntar på att barnen ska komma in i kyrkan så att jag kan berätta för dem om det största jag varit med om. Jag är åsnan Chamor som var med den dagen Jesus kom till den stora staden Jerusalem. Han hade med sig sina lärjungar, de var hans vänner. Jesus bad lärjungarna att hämta en åsna som han kunde rida på. Och kan du tänka dig! Det blev jag, en liten åsna som ingen bryr sig särskilt mycket om. Jag fick bära Jesus, Israels kung, på min rygg när han kom ridande till allt folket som ropade Hosianna! Känner du Jesus? Vet du vad som hände honom…?
Barnen var glada över att få träffa åsnan Chamor. De var nyfikna om vad han sett och upplevt. När åsnan Chamor klev ner i predikstolen igen fick jag – Bernice, klättra ner för att också berätta om hur jag ser på påsken. När jag frågade om de visste vem Jesus var sa ett av barnen: ”Ja, jag träffade honom igår.” Va? Sa jag lite förvånat. Men kom snabbt på mig själv och tillade: ”Så härligt” ”Ja sa pojken, i kyrkan i söndags såg jag honom.” Kanske behöver vi vuxna påminna oss själva att inte göra mötet med Jesus så komplicerat, att öppna sitt hjärta och sinne kan vara nog för att ett sådant möte ska äga rum.
För att lättare kunna prata om uppståndelsen hade jag köpt fröer till barnen att plantera. Barnen verkade förstå min liknelse och jag slutar aldrig att förvånas när deras reaktioner och svar blir så naturliga, enkla och bra.
För precis som ett frö ser ut som att det dör och försvinner bort när det läggs i jorden, lika synligt blir det när fröet fått liv och börjat växa mot himlen. Så att livet slutar i döden är inte hela sanningen. Jesus har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Här sår vi…
Livets möten är fantastiska, både med Jesus och våra medmänniskor. Mycket handlar om nyfikenhet, den nyfikenhet som barn har kvar. Vuxna med, men vi behöver kanske väcka den då och då. Ibland är vi människor rädda för att ge oss ut på okända vatten. Igår var biskop Johan Tyrberg på besök i vår församling. Han berättade om sin nyfikenhet men hur den ibland fick känna på bottenskrap. Man måste testa för att få veta. Kanske når man helt fantastiska vidder och kanske är vattnet för grunt för att göra det. Det som kan hända är egentligen bara att man får måla om underredet på båten och att eventuellt be om hjälp för att dras loss. Men även när vi ber om hjälp kan stora ting ske. Jag älskade bilden och såg framför mig hur också jag färgat många stenar under vattnet. Men vad är väl en repad och använd båt som fått se, möta och uppleva, jämfört med en ny och orörd båt som aldrig sagt sitt Ja till livet och till Gud.
Så nu får vi i Häljarps församling segla på och tro på våra idéer. Går det inte som vi hoppats på hjälps vi åt att komma loss för att sen finna nya vägar utan att blicka tillbaka och lägga energi på varför den väg vi valde inte lyckades.
Tack Johan för orden, väl värda att minnas!
Nu väntar jag på gården på ett annat möte, inte med åsnor, utan med lamm. Hoppas de föds snaart!
Kommentera det här inlägget